Känslor som spricker.

Med tårar rinnande ner för dom röda kinderna öppnar hon dörren. Blicken faller ner mot golvet.

Inte ett ”Hej Pappa”. Ingen kram. Hon vänder sig bort och rusar inåt, in i lägenheten. Hon gömmer sig. Vill inte följa med. Vill stanna hos mamma.

Jag står i hallen och ropar. Inget svar. Det spelar ingen roll vad jag gör, hur len jag är på rösten. Hon förblir gömd.

Känslorna spricker.

Jag blir lite hårdare i tonen. Hon kryper fram. Sakta sakta. Fortfarande rödgråten.

Vi kommer äntligen iväg. Hon förklarar varför. Jag säger att det inte fungerar. Skola, kompisar, aktiviteter.
Efter fem minuter är hon sitt vanliga ”jag” igen. Skrattar, busar och ler som bara hon kan.

Det är lika jobbigt varje gång.

©Foto Fredrik Adetoft
©Foto Fredrik Adetoft

Vardagsglädje.

Med Alfred hos tandläkaren.
Ser en tonårstjej som försöker öppna entrédörren. Med ett tafatt ryckande och ett ännu mesigare puttande så vänder hon sig om och går.
Sekunden senare kommer en unge på 5-6 år studsandes fram till glasdörren. Helt sonika trycker lintotten på ”öppna dörr”-knappen. Dörren går upp med ett klickande och surrande. Ungen studsar vidare in i den kommunala inrättningen som ger lika mycket obehag som tomma plånböcker.
Innan dörren slår igen kommer den tafatta tonårstjejen inslinkandes. Hon ser nästan ut som en nyfödd giraff på sina alltför höga klackar. Hon stannar till. Blicken flackar över väntrummet. Hennes ögon talar ett tydligt språk. ”Faan om någon såg detta”. Med en van hand rättar hon till håret.
Hehe. Jag möter hennes blick. Med ett leende talar jag om att ”Jag såg! Haha! Jag såg hela skiten!”
Giraffen stapplar vidare med nedslagen blick mot receptionen. Ägd av en snorig 5-åring!

Jag är nöjd. Min dag har startat fantastiskt! Livet blir så mycket bättre med vardagshumor! 🙂

image