Tack!

Jag vill med största ödmjukhet tacka alla som har gillat, plussat och på något sätt interagerat med mig och min son Alfred under helgen. Inlägget om Alfreds gärning i hans skola har löpt amok och det rasar fortfarande in ”likes”.
Vi har pratat en del om vad denna uppmärksamhet kan betyda och jag undrar vad hans känslor är nu inför skoldagen i morgon. Han fnissar lite lätt och säger: -Det är lugnt. 
Jag är som sagt en mycket stolt pappa som själv har kämpat med mina värderingar och fördomar. Det är först i vuxen ålder som jag har ”landat” på rätt bana. 
Med risk för att låta lite flummig så är det lättare att älska än att hata. Att gå genom livet med en positiv inställning till det mesta hjälper mig igenom den gråa vardagen. Mitt sinne är öppet och jag anser att livet är för kort för att gå med armarna i kors och sparka i gruset. Jag har hellre blicken riktad rakt fram och ett leende på läpparna.  

Jag har tre barn. 8, 14 och 17. De är mitt ansvar. Ingen annans. Det är jag som ska ge dessa en stadig grund att stå på och som de i sin tur kan bygga vidare på med sina egna värderingar. Alla är vi olika. Vissa drar åt vänster, andra åt höger. Men grunden måste vara byggd av sunda, friska värderingar utan hat. 
Nu väntar jag med spänning hur Alfreds skoldag blir i morgon. 

Mvh Fredrik och Alfred. 

  

En hjältes mod.

En oskyldig lek, som att kasta smågodis på varandra, urartade till något av det hemskaste ett barn kan råka ut för. Mobbing, förnedring och misshandel.

Min son kommer till mig och säger: -Du farsan…..de kommer nog att ringa från skolan. Det hände en grej idag.

Min naturliga, vana reaktion är ”va faan har du gjort nu!” Japp. Jag har ställt den frågan förut och jag ställde den också nu. Hans berättelse gjorde mig otroligt stolt över att vara hans pappa.

Här är hans berättelse.

Det var i korridoren. Det är mycket liv och rörelse i skolan. Ett flertal ”nyanlända” ungdomar har kommit de senaste dagarna. De kan bara enstaka ord svenska. De sitter tillsammans vid ett bord och skojar.

Det är då som det händer.

En godisbit råkade träffa en förbipasserande kille och bråket är i gång. Tre stycken killar, en från 9:an, en från 8:an och en från 7:an trycker ner en av de ensamkommande killarna på golvet. De skriker, spottar och sparkar på honom. Ingen gör något, trots att skolan är full av folk. Jag går emellan. Killarna skriker på mig att jag ska flytta mig. -Lägg dig fan inte i det här!

Jag svarar: Nej det gör jag fan inte! Man ska inte behöva vara ensam i en sån här situation! Killarna gick. Precis efter kom en lärare springande. Hon såg vad som hände och ville prata i enrum med mig. Hon sade att jag är en hjälte. Sedan hände inte så mycket.

Detta är alltså min son! Fattar ni? Min son är fanimej en hjälte! Han fyller 15 år i Februari. Jag har nog aldrig varit så stolt.

DSC_3408-1
Jag har fått tillåtelse av min son att lägga upp bilden.

Jag kände att jag ville dela med mig av detta så att ni ser att det finns hopp om framtiden. Det finns ungdomar där ute med stort hjärta.

Mvh ”Stolt farsa”.

Småstadsgruppering. #blogg100

Det var äntligen dags att göra entre som klassförälder i sonens klass. Ett disco för att samla in pengar till en framtida klassresa arrangeras av elever och föräldrar.

Jag som relativt nyinflyttad i området har i ärlighetens namn inte sprungit ner dörrarna på föräldramöten och dylika tillställningar. Därav är jag ganska okänd för sonens klasskompisars föräldrar.

Nu var det som sagt dags att visa upp sig. Glad i hågen trampade jag dit till skolans matsal (Bamba). Det hade upprättats ett bemanningsschema för elever och föräldrar och det var bara att rätta in sig i ledet. Jag är en ganska framåt person och har inga större problem med att möta nya människor. Tycker det är kul att stifta nya bekantskaper. Jag stövlar in och hälsar på mina ”vaktkompisar”. Vi är grupp 2 enligt schemat.

Knattediscot drar igång. Små sockerpeppade lågstadieelever spinner loss. Det enda som finns att göra är att hjälpa kidsen med plasten runt klubborna som sjätteklassarna säljer.

Timmarna rinner iväg och det blir en halvtimmes paus för städning innan mellanstadiet ska in och svettas på dansgolvet.

Under tiden droppar nästa skift av föräldrar in. Dom samlas i ett hörn och tittar inte ens på mig och min nyfunna vapendragare. En annan förälder som likt mig har hittat till området på senare år. Vi städar av snabbt och effektivt utan inblandning av övriga föräldrar.

Nu märks det så grymt tydligt hur svårt det är att komma in i gemenskapen. Inte en enda av föräldrarna kommer fram för att presentera sig under kvällen. Inte ett ord. Inte en blick. Lamporna är tända. Ingen musik ljuder. Det finns inga ursäkter. Jag vet att dom flesta är uppväxta här i området och många har växt upp tillsammans. Skrämmande att deras barn är mer framåt och visar prov på mer hyfs. Många knattar går oblygt fram och undrar vems pappa jag är. Jag tänker i mitt stilla sinne att dessa glada barn kommer att bli lika tillknäppta som sina föräldrar. Tragiskt.

Jag kan inte låta bli att ta upp detta med min nya kompis och vi kommer båda fram till att varken jag eller han har ett behov av att bli ”godkända” av dessa folkskygga individer.

Vi tar farväl och lämnar festen. Nästa grupp tar över ansvaret. Jag vandrar hemåt i regnet. Ganska nöjd ändå med min insats. Jag fann en ny vän istället för att få 15 bekanta främlingar.

IMG_20140307_205010