Kvartsamtalet.

Då har vi kommit hem från höstens utvecklingssamtal med Lillsnigel. Som väntat sköter sig den lilla exemplariskt. En glad fjärt som räcker upp handen, lyssnar och jobbar på efter bästa förmåga. Hon är även en bra kamrat och problemlösare.

Men även solen har sina fläckar. Matematik är svårt. Slöjd är roligt. Det har även bildats en liten skolorkester där naturligtvis Liv vill vara med. Valet av instrument föll, inte helt oväntat, på den smått fantastiska saxofonen. Tyvärr blir hon, enligt egen utsago, lite yr efter att ha spottat i munstycket under några melodislingor. Jag misstänker att intresset har svalnat.

Jag tänker tillbaka på min egna skoltid.
Även jag, likt min dotter, tyckte att träslöjd var något alldeles extra. Jag brukar alltid, om tillfälle ges, smyga in i träslöjdssalen.
Jag slungas tillbaka till 80-talet. Vallhamra skola. De slitna träbänkarna med märken efter stämjärn och hammarslag som missat sitt mål. Den gamla bandsågen, mörkgrön i gjutjärn och totalt livsfarlig för små barnhänder. Målarrummet där doften av lacknafta och trä sitter i väggarna. Smedjan där vi knackade mässingsplåtar till små fina ljusstakar med handtag som löddes fast.
Jag minns alla klockor som jag tillverkade i slöjden. Jag vet inte om det finns någon kvar hos de lyckligt lottade som fick dessa alster, tillverkade av ren kärlek, i Julklapp.

Det var en härlig tid. Jag saknar faktiskt skolan. Jag hoppas att min dotter fortsätter att vara den hon är och får en liknande skolgång som jag.

Mvh Ade.

Tack!

Jag vill med största ödmjukhet tacka alla som har gillat, plussat och på något sätt interagerat med mig och min son Alfred under helgen. Inlägget om Alfreds gärning i hans skola har löpt amok och det rasar fortfarande in ”likes”.
Vi har pratat en del om vad denna uppmärksamhet kan betyda och jag undrar vad hans känslor är nu inför skoldagen i morgon. Han fnissar lite lätt och säger: -Det är lugnt. 
Jag är som sagt en mycket stolt pappa som själv har kämpat med mina värderingar och fördomar. Det är först i vuxen ålder som jag har ”landat” på rätt bana. 
Med risk för att låta lite flummig så är det lättare att älska än att hata. Att gå genom livet med en positiv inställning till det mesta hjälper mig igenom den gråa vardagen. Mitt sinne är öppet och jag anser att livet är för kort för att gå med armarna i kors och sparka i gruset. Jag har hellre blicken riktad rakt fram och ett leende på läpparna.  

Jag har tre barn. 8, 14 och 17. De är mitt ansvar. Ingen annans. Det är jag som ska ge dessa en stadig grund att stå på och som de i sin tur kan bygga vidare på med sina egna värderingar. Alla är vi olika. Vissa drar åt vänster, andra åt höger. Men grunden måste vara byggd av sunda, friska värderingar utan hat. 
Nu väntar jag med spänning hur Alfreds skoldag blir i morgon. 

Mvh Fredrik och Alfred. 

  

En hjältes mod.

En oskyldig lek, som att kasta smågodis på varandra, urartade till något av det hemskaste ett barn kan råka ut för. Mobbing, förnedring och misshandel.

Min son kommer till mig och säger: -Du farsan…..de kommer nog att ringa från skolan. Det hände en grej idag.

Min naturliga, vana reaktion är ”va faan har du gjort nu!” Japp. Jag har ställt den frågan förut och jag ställde den också nu. Hans berättelse gjorde mig otroligt stolt över att vara hans pappa.

Här är hans berättelse.

Det var i korridoren. Det är mycket liv och rörelse i skolan. Ett flertal ”nyanlända” ungdomar har kommit de senaste dagarna. De kan bara enstaka ord svenska. De sitter tillsammans vid ett bord och skojar.

Det är då som det händer.

En godisbit råkade träffa en förbipasserande kille och bråket är i gång. Tre stycken killar, en från 9:an, en från 8:an och en från 7:an trycker ner en av de ensamkommande killarna på golvet. De skriker, spottar och sparkar på honom. Ingen gör något, trots att skolan är full av folk. Jag går emellan. Killarna skriker på mig att jag ska flytta mig. -Lägg dig fan inte i det här!

Jag svarar: Nej det gör jag fan inte! Man ska inte behöva vara ensam i en sån här situation! Killarna gick. Precis efter kom en lärare springande. Hon såg vad som hände och ville prata i enrum med mig. Hon sade att jag är en hjälte. Sedan hände inte så mycket.

Detta är alltså min son! Fattar ni? Min son är fanimej en hjälte! Han fyller 15 år i Februari. Jag har nog aldrig varit så stolt.

DSC_3408-1
Jag har fått tillåtelse av min son att lägga upp bilden.

Jag kände att jag ville dela med mig av detta så att ni ser att det finns hopp om framtiden. Det finns ungdomar där ute med stort hjärta.

Mvh ”Stolt farsa”.