Kär som aldrig förr. 

Om jag själv ska sätta ett romansbetyg på mig själv så blir det med dagens betygsystem ett starkt F. Jag kan faktiskt inte minnas när jag senast gav Maria en blomma, ett smycke eller något annat för att visa min kärlek till denna fantastiska kvinna. Om nu det är ett relevant sätt att mäta romantik. 

Jag och Maria är nog lite lika när det kommer till att ge varandra presenter. Vi är inte så noga med det. Vi vet att det är vi, tillsammans, i nöd och lust. Vår kärlek vattnas och växer genom små enkla vardagshandlingar som förenklar livet i stort. Jag kan slänga in en maskin tvätt, rensa trädgårdsplattor från ogräs, dra över golven med dammsugaren mm. Smågrejer egentligen men det underlättar för Maria och hon är evigt tacksam om hon slipper göra dessa sysslor. 

Maria kan ibland ringa när jag är på väg hem från jobbet. Hon frågar om jag möjligtvis kan hämta upp henne eftersom hon passade på att storhandla efter jobbet. Woohoo! Det innebär att vi får mer kvalitetstid tillsammans. Det betyder otroligt mycket för mig. 

Vår relation är alltså inte uppbyggd på att ge varandra gåvor. Vi ger av varandra istället. Det passar oss och om jag pratar för mig själv, vi är lyckligare än någonsin. 

Idag tar jag ett kliv utanför boxen. En liten present inhandlades till min själsfrände. En sak jag vet att hon vill ha. Inget speciellt. Bara en lite sak för att visa min uppskattning på att hon finns i mitt liv. 

Maria. Jag älskar dig. 

Tid för samkväm.

Jag är laddad till tänderna. Barnen är hos sin mamma över helgen. Fredagsmyset är inhandlat. Det är upplagt för att bli en grym kväll med min älskade sambo. Förhoppningarna om att få mysa i sänghalmen får mina ögon att tindra och jag ler sådär löjligt. En dusch med tillhörande ansning ”där solen aldrig lyser” är gjord och jag ligger i soffan, utbredd, lite skrevande i mina bästa kalsonger. Värmen från den heta tvagningen gör övriga kläder överflödiga. Nu gäller det bara att hålla sig vaken under den där jävligt tråkiga filmen som sambon bestämt. Det är lugnt. Blodet pumpar på de mest känsliga delarna på kroppen så det kommer inte att bli några problem. Woohoo! Snart så.

Sambon sitter med sin hand i den där jävla skålen med ostbågar, hela tiden. Käken går som på en liten hungrig hamster. Hennes blick släpper inte filmen. Jag vrider och ålar mig   i hörnet på soffan. Allt för att få lite uppmärksamhet. Men icke! Det är ta mej fan hopplöst att konkurrera med en ostbågspåse.

Sambons naglar börjar skrapa i botten på skålen. Det är ett gott tecken. Ostbågsjävlarna är snart ett minne blott! Nu fan är det snart dags!

Mycket riktigt. Skålen är tom och den placeras på bordet. Sambon kryper ner framför mig i soffan. Vi skedar. Oj oj OJ! Jag lägger mina armar om henne och vi kramas. Femton sekunder senare snarkar hon.

VA? Är det ens möjligt? Femton sekunder efter det att hennes hand lämnade den där förbannade skålen så sover hon! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Min sambo måste alltså äta för att hålla sig vaken.

Med svansen mellan benen lunkar jag med tunga steg in till sovrummet. På soffan ligger min själsfrände, mitt allt och sover.

Jag har hört att tjejer inte snarkar. Det är bara stämbanden som dras upp igen. I så fall är det det som min sambo gör just nu.

Jag vaknar. Tidigt som vanligt. Strax innan sju. Det är ju söndag. Maria ligger bredvid. Hennes stämband laddas på nytt (snarkar). Hon är det vackraste som finns.

I skrivande stund sitter jag i köket. Kaffe och macka. Alla andra sover. Härliga tystnad. Om ett par timmar kommer jag att bli lite sömnig. Det blir jag alltid. Då ska jag krypa ner bredvid Maria och hoppas på det bästa!

IMG_20151211_054015

Hon upphör aldrig att förvåna.

När det strular till sig för svägerskan så är det självklart att jag och min tilltänkta ställer upp. Tre vilda pojkar kräver en fast hand när deras mor ska hålla valpkurs för nyblivna pälsbollsföräldrar.

Klockan närmar sig och det är endast ett par timmar kvar tills vi ska vara på plats och tillämpa straffkommendering för de tre ligisterna.
Maria, min sambo, måste naturligtvis hinna med sin dagliga promenad. Det tar ca en timma att vandra runt de dryga 7 kilometrarna i normalt väder. Hon slänger ett snabbt öga på telefonens väderapp och konstaterar: -Det blir inget regn så jag marscherar iväg nu!

Efter ca tre kilometer ringer telefonen.

-Regnar det hemma? Här öser det ner! Jag står under ett träd!

Jag talar om att det är bara en liten sommarskur så den drar nog snart förbi. Samtidigt skakar huset till av en åskknall som säkert skrämde skiten ur alla som sover sin eviga vila på stadens kyrkogård.
Telefonen ringer igen.

-Det här går inte Fredrik! Regnet bara öser ner och det åskar som bara den! Finns det möjlighet att du kan komma och hämta mig? Snälla?

Jag har precis slängt in en tallrik med mat i micron (Faan).

-Självklart Älskling! Jag är på väg.

När jag kommer fram till avtalad plats så ser jag först inte sambon. Vart fan är hon nu? Klockan går och att bli försenad är något av det värsta jag vet. Sedan skymtar något rosa till inne i skogen. Japp! Det är hon. Våt som en dränkt katt lunkar Maria ut ur skogsbrynet. Bristen på solsken märks icke av ty hon strålar som en sol.
I famnen har hon mängder av kantareller. Stora, gula, underbara kantareller!

Nu är min blivande fru ingen skogsmänniska. Visst, hon älskar skogen men ”håller sig gärna på vägen” som hon själv uttrycker det.

Vi hann precis till barnpassningen. Maria bakar en kaka och jag sitter här med datorn i knät och surfar runt. Ungarna för ett himla liv men jag har kopplat bort det. De sköter sig själva (tror jag) hehe.

Senare ikväll, när vi åter är hemma i lugnets trygga vrå så ska det ätas kantarellmacka.
Längtar lite faktiskt.

©Fredrik Adetoft 2015
©Fredrik Adetoft 2015