Etikettarkiv: krönika

Livet börjar när ungarna lämnar boet!

Till skillnad från en stor del av mitt facebookflöde så längtar jag tills ungarna flyttar ut och börjar sina egna ansvarsfulla liv. Inte för att jag inte älskar dem, självklart har de den största platsen i mitt hjärta, alltid! Men just i den stunden då de knallar bort med den sista kartongen till en bättre begagnad bil med hyrsläp så är jag förbrukad. Som en toarulle. Mycket skit har passerat och nu när rullen är slut så börjar vi om. Fast denna gången utan ansvar. Jag kan styra mitt eget liv utan att ha mina barn i åtanke varje gång det ska beslutas om något. Jag slipper tjata om smutstvätt och tomma mjölkpaket i kylen. Jag slipper tänka på deras skolgång och oroa mig för deras betyg. Jag kan ta mig den där ölen med grannen utan att få ångest för att jag inte kan hämta på någon fest.

Detta kan i mångas öron låta egoistiskt men icke! Jag blev pappa för första gången för snart 18 år sedan. Under denna tiden har två ”kottar” tillkommit. Denna tiden har uteslutande handlat om just dessa tre. Varje jävla dag i snart 18 år! Varje tanke, varje beslut har på något sätt haft med mina barn att göra. Är det egoistiskt?

Så vad gör man när de äntligen skaffar sig egna liv och bara drar? Jag tror inte att de vill ha med mig på deras resa. De kanske kommer och käkar, lånar pengar och kanske en påse med smutstvätt i början. Men det ebbar ut. Jag som förälder är förbrukad helt enkelt.

Det är då mitt liv börjar! Utan ansvar för någon annan. Bara mig själv och min sambo. Fan vad vi ska leva!

PS. Om ni, Oskar, Alfred och Liv läser detta så ska ni veta att jag älskar er. Men ni får gärna flytta när ni känner er redo. Ni får bo här och jag tar ansvar för er tills det är dags.//Pappa

DSC_5311

Vägens riddare!

Under mina dryga tjugo år som bilburen trafikant har jag sällan skådat den egoism och flathet som breder ut sig bland mina medtrafikanter. Det som förr var vänliga, oskrivna lagar och regler har glömts bort. Lagar om medkänsla och förståelse har inte förts vidare från oss ”gamla” vägens riddare.

Ta t.ex omkörningar. Jag blir omkörd väldigt ofta. Inte för att jag kör för sakta, tro mig! Det gör jag inte! Ogillar skarpt dessa krypande sniglar som kör efter principen ”snitthastighet är det bästa”. Dessa marodörer håller en jämn fart hela tiden. Är det 90km/h håller de 70. Är det 50km/h håller de också 70! Allt handlar om snitthastighet. Ett jävla otyg.

Men jag håller hastigheten.
Drar upp bilen till rätt fart och knäpper på farthållaren och glider fram.

På sträckan mellan hemmet och jobbet är det ingen idé att ta på sig skorna med blysula. Fartkamerorna duggar tätt. De tornar upp sig likt en uppställd Nordkoreansk arme efter vägkanten.
Det är mer regel än undantag att bli omkörd av någon som har ”klättrat på ryggen” i några kilometer för hitta en lucka. Jag försöker i mån av plats hålla ut till höger för att hjälpa till så att omkörningen blir så smidig som möjligt.

Är då en liten blink tillbaka som tack för mycket begärt? VA?

Att med livet som insats ha legat i diket med ett hjulpar och blästrat hela högersidan med rullgrus, bli omkörd av någon stressad småbarnsmorsa med en hand på ratten och mobilen i andra, inte få någon som helst uppskattning för min insats gör mig rasande. Så fruktansvärt nonchalant.

Att vara i trafiken är ett samspel. Ingen uppskattar en självupptagen, nervös gräshoppa som bara tänker på sin egna situation.

Trafikanter som verkar tro att de är totalt ansvarsfria är cyklister.
Jag orkar inte ta det nu.
Mitt blodtryck är på nedåtgående och jag vill inte spränga fler blodkärl just nu.

Men min slutsats är att det barkar helt åt skogen med det där att vi ska ”kramas i trafiken”.

Bilen på bilden har inget med inlägget att göra.
Bilen på bilden har inget med inlägget att göra.