Etikettarkiv: humor

Ett jävla humör!

Det är lördag morgon.
Jag sitter i köket med en kopp kaffe. De andra familjemedlemmarna sover. Solen trycker sig sakta upp över horisonten utanför fönstret. Det är en vacker morgon.
Mina tankar är dock inte här och nu. De trevar sig bakåt, till gårdagen. De försöker förstå.

Igår hade jag en usel dag. ”Varför” undrar ni säkert. Ja inte fan vet jag! Jag vet inte! Allt bara rasade. Jag hade ingen anledning till att bli en bitter liten surgubbe som knep igen käften och knappt svarade på tilltal. Om jag svarade lät det i andras öron kort, tyket och med en uns av arrogans.

Faan!

Jag hatar mig själv när humöret är en blandning av ättika och sur disktrasa. Men jag är väl medveten om mitt tillstånd. Jag biter ihop och försöker.

Så här dagen efter så försöker jag hitta anledningen till denna plötsliga humörsvängning. Var under dagen tändes stubinen?

Fredagar är ju faktiskt underbara att jobba på. Stämningen är hög och det vankas två dagar av ledighet. Dagen rinner iväg som en vårflod.

Det ösregnar på hemvägen. Maria brukar, om hon jobbar dagtid, ringa för att bli upphämtad på vägen. Hon ringer inte. Jag kör hem i den blöta fredagseftermiddagen. Precis när jag har hängt av mig min våta jacka surrar det i telefonen. Maria har blivit lite försenad och vi kommer överens om att jag plockar upp henne när vi kör Liv till hennes mamma.
Inget att brusa upp för där tycker jag men jag känner förvandlingen.

Liv vill ha med sig sin cykel. Inget konstigt. Det är bara att trycka i dragkroken, hänga på cykeln på hållaren och dra iväg. Vid denna tidpunkt är det svart som en ”sotarröv” ute och regnet förvandlar mig till en blöt hund under det få minutrar hela cykelprocessen tar.

Maria plockas upp, Liv levereras till sin mor tillsammans med sin sin cykel. Jag lyckas på något sätt förstöra spärrhandtaget till dragkroken när jag ska demontera den. Helvete också!

Klockan börjar bli mycket och vi åker hem. Vi måste handla. Och äta. Magen skriker som ett helt fågelbo med nykläckta ungar. Här har vi en anledning till att mitt humör nu är på väg att brisera.

Handlingen går smidigt som den alltid gör. Jag och Maria är samspelta och har funnit vår rutin efter många års erfarenhet.

Väl hemma igen börjar ett krig som är oundvikligt. Det har byggts upp en hatisk stämning under några dagar och det resulterar i massmord.
Bananflugor.
Vi har blivit invaderade och måste med alla tillåtna medel försvara vårt hem.
Fällor, bestående av vinäger, honung och diskmedel, läggs ut på strategiska platser. För de som passerar vårt köksfönster ute i regnet kan synen te sig väldigt komisk. Inne i värmen dansar vi ”bananflugsflamenco.” Jag vet inte hur många liv vi släckte i den anfallande styrkan under fredagskvällen men många flugor kommer att växa upp föräldralösa om de inte drunknar i fällorna. Slaget är vunnet men kriget är inte över.

Under nyheterna i TV4 gjorde jag varma mackor. Min stubin slocknade tillsammans med mig i soffan. Jag vaknade efter midnatt och förflyttade mig till den varma sängen.

Nu sitter jag här och har sett solen smeka den våta asfalten utanför och livet känns mycket bättre än igår. Jag hittar ingen anledning, ingen triggande orsak till mitt humör under gårdagen.
Kanske är det bara att acceptera att vissa dagar är sämre än andra.
Nu ska jag göra mig en kopp te och breda mig ett par härliga mackor.

Lev väl, Med vänlig hälsning, Ade.

Behöver vi en landsbygd?

Debatten om hållbar miljö är ständigt aktuell. Den finns alltid på någon ledarsida eller i en insändare, signerad av någon arbetslös aktivist vars största CV-merit är cirkelledare på ABF.

Jag skulle vilja vända på den där hetsen och förföljelsen på stadsbor och annat civiliserat, köttätande folk.

Låt oss kriminalisera landsbygden. Lägg ner skiten. Tvångsförflytta alla motsträviga lantisar till storstaden. Ur ett miljöperspektiv måste detta vara den absolut bästa lösningen för att få en långsiktigt och hållbar miljö.

Det är jävligt långt till allt på landsbygden. Nedläggningshotade skolor, bristande sjukvård och mataffärer med hyllor, bestående av varor med kort datum. Containern utanför Lidl har bättre sortiment.
Det körs fruktansvärt många mil på ogästvänliga grusvägar som liknar en schweizerost. Ofta med stora, bränsleslukande 4×4-drivna bilar. Om dessa miljöbovar flyttade närmare civilisationen så kunde det satsas mer på kollektivtrafiken, skola, vård och omsorg.

”Winning”!

Att marker och gärden växer igen ser jag inte som något större problem. Det återgår ju bara till så som det än gång var, innan vi började bruka jorden. Någon bonde kunde väl få vara kvar för lite djurhållning. Vi måste ju ha kött till grillen!

Djurrelaterade trafikolyckor hade minskat radikalt. Snart finns det fler jägare än träd som tävlar med skogens naturliga predatorer om bytet. Det gör att dessa, skogens rättmätiga jägare söker sig närmare bebyggelse för att hitta mat. Med en naturligt levande landsbygd håller sig alla djur i skogen.

Jag ser väl inget positivt egentligen med landsbygden. Det kostar bara en jävligt massa pengar.

Tack för mig! Hej.

Kriminalisera landsbygden.
Kriminalisera landsbygden.

Mina söner lider av städallergi.

Jag är väl inte den som står längst fram på barrikaderna och skriker mig hes om ordning och reda. Det kan nog mina nära och kära intyga. Mitt pojkrum i föräldrahemmet såg ut som ett bombat horhus. Jag förvarade allt på golvet. Skrivbordet var någon sorts avstjälpningsplats för allt som inte borde vara där.

Ibland fick farsan bryt och slängde ut mig ur rummet, stängde dörren och gick loss med en svart sopsäck.
Ända sedan den tiden jag lärde mig prata har jag varit en jävel på att komma med ursäkter för att slippa städa. Jag delade rum med min storasyster ett tag i knatteåldern. Rummet avgränsades med en hylla i mitten. Min halva såg ut som…….ja det är svårt att beskriva med ord.
Kaos.

Min absolut bästa ursäkt för att slippa det där tråkiga städet lever kvar än i dessa dagar. Titt som tätt blir jag påmind. ”-Tjött, ont i magen, måste gå o lägga mig”. Hehe. Lite stolt faktiskt.

Jag tror det var runt 14-15års åldern som det vände. Jag dammsög, plockade och höll det faktiskt rent och snyggt. Eller hur morsan?

Det är väl denna vändpunkten som jag nu går och väntar på ska inträffa med mina barn.

Tänkte outa mina slöa tonåringar. De samlar nämligen på disk. Japp! Det är någon sorts inbördes tävlan om vem som kan samla på sig mest disk innan Maria går bananas. Det blir så härlig stämning när det ska dukas och skåpet är lika tomt som Östersjön är på fisk.
Ofta ställer de allt på diskbänken och vandrar iväg med någon sorts tro att det försvinner av sig självt.
Det gör det inte. Det åker tillbaka fortare än kokt sparris. Jag tänker inte ta deras veckogamla disk!

Vi börjar med Mellansnigel 14 år. Detta är hans rum.

Mellansigel har en ansenlig samling disk i sitt rum.
Mellansigel har en ansenlig samling disk i sitt rum.

Som ni kan se på bilden ovan finns även en kastrull med gamla intorkade makaroner.

Storsnigel 17 år vill inte vara sämre. Bilden nedan visar hans rum. Kan ni begripa varför man låter alla dessa jävla glas stå kvar?

Storsnigel är något av en mästare på att tömma skåpet på glas.
Storsnigel är något av en mästare på att tömma skåpet på glas.

Jag har väl mer eller mindre gett upp hoppet. Jag skyller allt på deras mor.
En sak är säker iallafall. ”Pay back time”! Jag ska grisa ner som fan hemma hos dem när flyttlasset har gått.

En vanlig dag!

Fullt ös hemåt.
Mellanlandar för att hämta ut Lillsnigel från det där förvaringsstället hon tillbringar sina dagar. Hem för att släpa med Mellansnigel till det första utvecklingssamtalet sedan han började sjuan i höstas.
En hyperaktiv Lillsnigel blir medtvingad eftersom det hade varit oansvarigt att koppla henne på tomten i väntan på att mötet ska upplösas.
Mötet flyter på och läraren/pedagog/mentor, ja inte faan vet jag vad dessa kallas numera, går igenom avkommans betyg. Inte mycket att klaga på där men det finns att jobba på i de ämnen där man använder protesen som sitter på axlarna.
Lillsnigel studsar runt som en nervös gräshoppa men är förvånansvärt tyst med tanke på vilken rolighetsfaktor ett sådant här möte erbjuder en sjuåring med alldeles för mycket studs i dojjorna.

Väl hemma igen så gapas det efter mat. Vad annars? Som nykläckta fågelungar piper kidsen och förväntar sig att en trött och utarbetad förälder ska trolla fram en trerätters på två sekunder!

ÖVER MIN DÖDA KROPP!

Jag fick börja med att väcka Storsnigel ur hans djupa tonårskoma och sparka ut honom i köket för att ta hand om hans veckodisk som på något konstigt sätt förflyttat sig från hans ”grotta” till kökets vask.

Nu kunde jag skrida till verket och tillagd en kulinarisk upplevelse ut över det vanliga. Enligt mig iallafall. Ett ögonblick senare gapar tallrikarna tomma och småfolket lämnar mig ensam med Nobeldisken. Faan! Jag svär över avsaknaden av en så kallad diskmaskin. Har ni sett en sådan mackapär? Ska tydligen vara jävligt bra att ha!

Den korta stunden som nu återstår innan Lillsnigel ska bindas fast i sängen och tvingas till sömn ägnas åt ett av jävulens påfund. Jag kallar det hasardspel. UNO. Trots att jag fuskade till mig 2 stycken kort av valören +4 så torskade jag. Nåväl. Lillsnigel nattades och jag släpade mig ut till den där jävla straffkommenderingen. Disken.

Som den älskvärda man jag är så hämtade jag min tilltänkta efter hennes avslutade pass kl 21:15. Vet inte varför. Hon gillar ju att promenera hem. Tycker nog det är lite synd att hon ska behöva gå hem på kvällen när det vankas jobb kl 06:45 i morgon bitti.

Nu sitter jag här i min lilla ”mancave” och knappar mig igenom dagens flöden. Kudden hägrar och jag önskar er således en härlig natts sömn. I morgon är det nya tag och det är inte långt kvar till helgen.

Puss!

©FOTO Fredrik Adetoft
©FOTO Fredrik Adetoft

Vardagsglädje.

Med Alfred hos tandläkaren.
Ser en tonårstjej som försöker öppna entrédörren. Med ett tafatt ryckande och ett ännu mesigare puttande så vänder hon sig om och går.
Sekunden senare kommer en unge på 5-6 år studsandes fram till glasdörren. Helt sonika trycker lintotten på ”öppna dörr”-knappen. Dörren går upp med ett klickande och surrande. Ungen studsar vidare in i den kommunala inrättningen som ger lika mycket obehag som tomma plånböcker.
Innan dörren slår igen kommer den tafatta tonårstjejen inslinkandes. Hon ser nästan ut som en nyfödd giraff på sina alltför höga klackar. Hon stannar till. Blicken flackar över väntrummet. Hennes ögon talar ett tydligt språk. ”Faan om någon såg detta”. Med en van hand rättar hon till håret.
Hehe. Jag möter hennes blick. Med ett leende talar jag om att ”Jag såg! Haha! Jag såg hela skiten!”
Giraffen stapplar vidare med nedslagen blick mot receptionen. Ägd av en snorig 5-åring!

Jag är nöjd. Min dag har startat fantastiskt! Livet blir så mycket bättre med vardagshumor! 🙂

image