Panikångest 1.0

Plötsligt rusar pulsen. Hörseln försvinner och musiken från radion förvandlas till ett klumpigt, dovt brus. Synfältet krymper och suddar ut allt i periferin. Yrsel. Blicken går inte att fästa. En massiv klump vandrar genom min hals, upp mot huvudet. Jag får svårt för att andas. Trycket i huvudet ökar och känslan av en annalkande explosion blir påtagligt närvarande.

Det hela är över på några sekunder. Vad fan var det som hände?

Jag kör in på en avtagsväg, stannar och öppnar bildörren. Japp, jag satt i bilen, på väg hem från jobbet när det hände. Jag andas. Det pirrar lite olustigt i bröstet. Jag går några varv runt bilen och pratar med min sambo via telefon. Hon säger direkt, panikångest. WUUT? Jag? Panikångest? Varför då?

Detta hände mig igår. Varför vet jag inte. Jag lever ett lugnt liv och är väldigt nöjd med min tillvaro. 

Jobbet är förvisso lite stressigt just nu men jag är väldigt bra på att inte ”ta med jobbet hem”.

Inga ekonomiska problem heller. Cashen rullar in. Jag har världens bästa sambo som jag älskar.

Det enda som jag faktiskt vet att jag oroar mig för och tänker en hel del på är mina barn. De börjar bli stora. 

Moped, körkort för bil, skola, gymnasium, frånvaro, försovningar, utvecklingssamtal, missade lappar, tappade busskort, träning, sommarjobb mm, mm.

Det är nästan skrämmande hur väl det gamla uttrycket, ”små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer”, stämmer överens med verkligheten.

Idag har det varit som vilken dag som helst. Endast ett litet surr i bröstet har grusat en annars helt fantastisk dag.

Märkligt.

img_0070

Kan vi månne se slutet på höftproblem?

Såja! Då har jag varit på mitt andra besök hos Sjukgymnasten på lika många dagar. Efter min lilla fadäs igår, jag lyckades ju med konststycket att anlända dryga timmen för tidigt så blev min väntan idag nästan noll och inget.
Även om jag gjort min övning för att tänja och sträcka på ryggraden så kände jag ingen bättring.
Annat blev det idag när de hittade något på en kota lite längre upp. Jag tror att det var fjärde kotan. En man med starka tummar tryckte vid sidan om den och det nästan svartnade för ögonen. Shit!
Jag fick göra en obskyr övning samtidigt som mannens tumme var planterad in i ryggraden. Efter en stund så släppte faktiskt värken i höften. Tror jag. Jag ska fortsätta med denna övning fast utan tumme i ryggen. Återbesök i morgon igen och jag hoppas att det blir det sista.

wpid-wp-1399118282577.jpeg

Uppdatering från sjukstugan.

God morgon på er!

Lillsnigel visar prov på makalös återhämtning. Efter två dygn med dryga 38° i feber och toppar på över 39° så vaknar hon denna morgon med endast lite övertemp. Halsen är dock fortfarande ett orosmoment. Hon låter ”svullen”. Jag kan tyvärr inte förklara det på ett bättre sätt. Allmäntillståndet är iallafall bättre. Men en dag i stillo är min ordination. Skulle febern komma krypande igen så kontaktar vi Bvc.

Ha en härlig fredag mina vänner! Puss