Bildfritt!

Som ni alla vet så var hela snigelfamiljen på Liseberg igår.
Det var första gången för Lillsnigel och jag var väldigt spänd på att se hur hon skulle reagera.

Som sig bör och enligt tradition så börjar man ju med Nyckelpigan som numera har bytt namn till det, kanske inte sanningsenliga namnet Rabalder.
Sagt och gjort!
Lillsnigel hoppade ner i tåget som en oljad hankatt och jag vek ihop mig mer som en giraff i en skokartong.
Dom två varven avnjöts med skräckblandad förtjusning. Underbart!

Det sämsta med att öppna så hårt med en Lisebergsamatör blev vi snart varse om.

Alla andra attraktioner som är anpassade för barn som precis fått ögonbrynen över 110-strecket blir fruktansvärt tråkiga!

Kållerado genomfördes med en suck. Sagoslottet avverkades bara för att man måste åka den.

Det var först när vi kom till den där förbannade slänggungan som hon sken upp lite.
Jag blev naturligtvis sviken av mina två söner och fick den ärofyllda uppgiften att åka med Lillsnigel i denna hemska, av djävulen konstruerade karusell.
Av erfarenhet vet jag att det behövs ca två varv för att må illa.
Mycket riktigt!
Hatar den!
Efter en kvart var jag människa igen och kosan styrdes mot lisebergsbanan!
Med skyhöga förväntningar avverkades kön på ca 30 min. Precis framme vid grinden, ni vet den där snurrgrejen så blir det fel på skiten!
Alla får gå ner igen.
Det visar sig att det var fler saker som drabbades av elfel. Dom flesta attraktionerna av karaktär som Lillsnigel kunde ta del av stod stilla.

Jag menar, en liten tjej som står i kön för att åka stora lisebergsbanan tycker inte att Farfars bilar ser så imponerande ut.
Skit!
Regnet öste ner så vi gjorde sorti.
Ett besök på Pärlans Gatukök i Vänersborg fick bli avslutning på våran Göteborgsresa.

Pga att det regnade så förbannat finns det inga bilder tagna.
Men om ni tänker er tusentals turister i blåa plastpåsar som springer runt i ösregnet så får ni en ganska klar bild på hur vi hade det igår.

Men jag är nöjd.

Att göra saker med familjen är det bästa som finns.

Flickan i fönstret.

Klockan ringer kl 05:00. Som vanligt studsar jag upp direkt. Finns ingen anledning till att ligga kvar, halvvaken och sedan stressa för att snoozen har gått på repeat.

Frukost! Min bästa stund på dagen. Gröt, macka och ägg. Inte alltid jag är sugen på kaffe så det blir när lusten faller på.

Dags att tända lampan inne hos lillsnigel. En puss på kinden brukar få den lilla prinsessan att lämna sin skönhetssömn. Med sitt rödlätta, rufsiga hår tittar hon sig yrvaket omkring. När hennes ögon vant sig vid skenet från sänglampan skiner hon upp. Det finns inget som att få ett leende från en ängel på morgonen.

På lätta fötter, med täcke och kudde i släptåg, tassar hon över parketten. Ingen Tv. Inget barnprogram. Efter att ha krypit upp i soffan är det tystnad hon vill ha. Kanske samlar hon ihop drömmarnas kapitel till en berättelse som hon kan förstå.

Sambon skruvar på sig. Hon brukar alltid gå upp för att hjälpa till. Även om hon är ledig tar hon sig tid till att lillsnigel ska få en bra start på dagen som möjligt. Kanske för att jag hoppar över det där med flätor och spännen.

Lillsnigel fyller snart fem. Hon är oftast på väldigt bra humör på morgonen. Det underlättar ju saker och ting för mig som förälder. Vi strålar ikapp på morgonen.

Inga sura miner på förskolan heller. Vi har en liten rutin, hon och jag.

Vi lämnar kapprummet. Kramas innan hon springer in och ställer sig i soffan som vetter ut mot parkeringen. Jag tar på mig skorna, går runt och fram till fönstret. Hon ler sitt bredaste leende. Ett leende som jag har med mig hela dagen. Jag fyller mina lungor med luft. Andas ut mot rutan så en stor cirkel med imma bildas. Jag skyndar mig att rita ett hjärta med fingret. I hjärtat skriver jag sedan lillsnigels namn spegelvänt. Hon skrattar. Hon för sitt lilla pekfinger runt i samma spår. Hon ler. Vi vinkar åt varandra. Hon är inne i värmen med sina kompisar. Hon är flickan i fönstret.

Lillsnigel

20130109-110306.jpg

Dålig förlorare!

Hehe.
Spelat memory med lillsnigel. Spöade skiten ur henne! Hon blev så ägd!!

Mehh! Vadå? Jaa hon e fyra år och jag 39. Ska hon få vinna bara för att hon är liten och söt? Aldrig!!
Någon gång ibland naturligtvis men inte jämt.
Hon tar en förlust mycket bättre nu och det blir jämnare för varje match vi kör.

Men än så länge äger jag!! Får njuta så länge det varar.

20120930-190745.jpg