Småstadsgruppering. #blogg100

Det var äntligen dags att göra entre som klassförälder i sonens klass. Ett disco för att samla in pengar till en framtida klassresa arrangeras av elever och föräldrar.

Jag som relativt nyinflyttad i området har i ärlighetens namn inte sprungit ner dörrarna på föräldramöten och dylika tillställningar. Därav är jag ganska okänd för sonens klasskompisars föräldrar.

Nu var det som sagt dags att visa upp sig. Glad i hågen trampade jag dit till skolans matsal (Bamba). Det hade upprättats ett bemanningsschema för elever och föräldrar och det var bara att rätta in sig i ledet. Jag är en ganska framåt person och har inga större problem med att möta nya människor. Tycker det är kul att stifta nya bekantskaper. Jag stövlar in och hälsar på mina ”vaktkompisar”. Vi är grupp 2 enligt schemat.

Knattediscot drar igång. Små sockerpeppade lågstadieelever spinner loss. Det enda som finns att göra är att hjälpa kidsen med plasten runt klubborna som sjätteklassarna säljer.

Timmarna rinner iväg och det blir en halvtimmes paus för städning innan mellanstadiet ska in och svettas på dansgolvet.

Under tiden droppar nästa skift av föräldrar in. Dom samlas i ett hörn och tittar inte ens på mig och min nyfunna vapendragare. En annan förälder som likt mig har hittat till området på senare år. Vi städar av snabbt och effektivt utan inblandning av övriga föräldrar.

Nu märks det så grymt tydligt hur svårt det är att komma in i gemenskapen. Inte en enda av föräldrarna kommer fram för att presentera sig under kvällen. Inte ett ord. Inte en blick. Lamporna är tända. Ingen musik ljuder. Det finns inga ursäkter. Jag vet att dom flesta är uppväxta här i området och många har växt upp tillsammans. Skrämmande att deras barn är mer framåt och visar prov på mer hyfs. Många knattar går oblygt fram och undrar vems pappa jag är. Jag tänker i mitt stilla sinne att dessa glada barn kommer att bli lika tillknäppta som sina föräldrar. Tragiskt.

Jag kan inte låta bli att ta upp detta med min nya kompis och vi kommer båda fram till att varken jag eller han har ett behov av att bli ”godkända” av dessa folkskygga individer.

Vi tar farväl och lämnar festen. Nästa grupp tar över ansvaret. Jag vandrar hemåt i regnet. Ganska nöjd ändå med min insats. Jag fann en ny vän istället för att få 15 bekanta främlingar.

IMG_20140307_205010

 

World of Warcraft sätter spår! #blogg100

Mellan snigel har haft ett prov i religion. Hinduismen. Det verkar som om han letat långt och länge inne i sin lilla tonårshjärna för att finna rätt. När orden tryter och det inte står att finna det rätta så är det ju brukligt att på eget maner försöka förtydliga det som är så glasklart i tankarna.

Här ger Mellansnigel läraren något att fundera på. Något som är självklart för en som kört dungeons i det populära onlinespelet Wow.

”Han kunde rezza döda.”

Hahaha!

Jag själv vet precis vad han menar. Vet ni?

IMG_20140306_165530

 

Pay back time! #blogg100

-Är det era glas?

-Nää……..

-Ok. Har någon varit inne i lägenheten, druckit ur två glas och ställt ett i vardagsrummet och ett på köksbordet då?

-Öööööö………aaaaa……..det måste det varit. Det är inte vi iallafall!

Kvällens samtal med tonåringarna. Ett ganska vanligt förekommande samtal i våran familj. Tyvärr.

Det är tydligen viktigare att på alla sätt och med alla medel försöka slippa plocka bort och diska sitt glas. Ett glas!! Det är ju för faan inte disken efter Nobelmiddagen precis!

Det allra bästa är ju att diska det direkt efter man är klar. Men om man, Gud bevare, skulle råka missa det (vilket aldrig har hänt enligt färsk statistik från tonårsrummet) så är det väl inte hela världen att erkänna och rätta till det. Eller?

Näpp! Det är bättre att blåneka och strida tills glasen åker i soporna!

Visst! Jag älskar mina barn. Men när ni har flyttat hemifrån! Då ska ni få se på en som kan ställa till det!

Pay back time!

Par i glas(OBS! Glasen på bilden är nydiskade!)