Brev till min son.

Du har trampat i mina fotspår ett bra tag nu.
Du har troget följt min väg genom livets prövningar. Det har inte alltid varit en enkel ”walk in the park”. Lyckligt ovetandes om de allra tyngsta perioderna, när livet bjuder på djup snö och blöta kärr, så har du enträget följt mig i mina försök till att ge dig en bättre tillvaro.

Nu när stabiliteten infinner sig och den krokiga vägen planar ut så ser jag dig växa. Du vill snart stå på egna ben. Du står med ena benet i ett vägskäl och inom en snar framtid kommer du att dra på dig de vuxnas skor och vandra din egna väg.
Jag hoppas att din resa blir lycklig när tiden är inne och att du inte sliter ut dina skor på krokiga, eländiga stigar. Håll huvudet högt, med öppna ögon, och upptäck det fina i världen. Blir det för jobbigt så finns jag alltid här för dig och kan leda dig rätt.

Jag älskar dig.

11401397_1081542581873235_8039193442639812322_n

Tack!

Jag vill med största ödmjukhet tacka alla som har gillat, plussat och på något sätt interagerat med mig och min son Alfred under helgen. Inlägget om Alfreds gärning i hans skola har löpt amok och det rasar fortfarande in ”likes”.
Vi har pratat en del om vad denna uppmärksamhet kan betyda och jag undrar vad hans känslor är nu inför skoldagen i morgon. Han fnissar lite lätt och säger: -Det är lugnt. 
Jag är som sagt en mycket stolt pappa som själv har kämpat med mina värderingar och fördomar. Det är först i vuxen ålder som jag har ”landat” på rätt bana. 
Med risk för att låta lite flummig så är det lättare att älska än att hata. Att gå genom livet med en positiv inställning till det mesta hjälper mig igenom den gråa vardagen. Mitt sinne är öppet och jag anser att livet är för kort för att gå med armarna i kors och sparka i gruset. Jag har hellre blicken riktad rakt fram och ett leende på läpparna.  

Jag har tre barn. 8, 14 och 17. De är mitt ansvar. Ingen annans. Det är jag som ska ge dessa en stadig grund att stå på och som de i sin tur kan bygga vidare på med sina egna värderingar. Alla är vi olika. Vissa drar åt vänster, andra åt höger. Men grunden måste vara byggd av sunda, friska värderingar utan hat. 
Nu väntar jag med spänning hur Alfreds skoldag blir i morgon. 

Mvh Fredrik och Alfred. 

  

En hjältes mod.

En oskyldig lek, som att kasta smågodis på varandra, urartade till något av det hemskaste ett barn kan råka ut för. Mobbing, förnedring och misshandel.

Min son kommer till mig och säger: -Du farsan…..de kommer nog att ringa från skolan. Det hände en grej idag.

Min naturliga, vana reaktion är ”va faan har du gjort nu!” Japp. Jag har ställt den frågan förut och jag ställde den också nu. Hans berättelse gjorde mig otroligt stolt över att vara hans pappa.

Här är hans berättelse.

Det var i korridoren. Det är mycket liv och rörelse i skolan. Ett flertal ”nyanlända” ungdomar har kommit de senaste dagarna. De kan bara enstaka ord svenska. De sitter tillsammans vid ett bord och skojar.

Det är då som det händer.

En godisbit råkade träffa en förbipasserande kille och bråket är i gång. Tre stycken killar, en från 9:an, en från 8:an och en från 7:an trycker ner en av de ensamkommande killarna på golvet. De skriker, spottar och sparkar på honom. Ingen gör något, trots att skolan är full av folk. Jag går emellan. Killarna skriker på mig att jag ska flytta mig. -Lägg dig fan inte i det här!

Jag svarar: Nej det gör jag fan inte! Man ska inte behöva vara ensam i en sån här situation! Killarna gick. Precis efter kom en lärare springande. Hon såg vad som hände och ville prata i enrum med mig. Hon sade att jag är en hjälte. Sedan hände inte så mycket.

Detta är alltså min son! Fattar ni? Min son är fanimej en hjälte! Han fyller 15 år i Februari. Jag har nog aldrig varit så stolt.

DSC_3408-1
Jag har fått tillåtelse av min son att lägga upp bilden.

Jag kände att jag ville dela med mig av detta så att ni ser att det finns hopp om framtiden. Det finns ungdomar där ute med stort hjärta.

Mvh ”Stolt farsa”.

FF! (Fruntimmersfritt)

Efter gårdagens kalas i någon sorts obygd som kallas för Väne-Ryr fick vi med oss en ung gosse som heter Linus. Min sambos systerson. Jag kallar honom för Linux därför att han är så smart. Han blir således bonuskusin till mina barn och även väldigt bra kompis med min dotter Liv.

Det är första gången Linus sover borta utan att någon av föräldrarna håller sin vakande hand över honom.

Tro mig! Det var en stolt grabb som slog upp sina små blå strax efter klockan 06:30 i morse.

Nu sitter vi två morgonpigga pojkar i soffan och plöjer igenom Netflix. Tjejerna snarkar forfarande.
Som vanligt.
De brukar prata om skönhetssömn. Ha!
Vi som redan är vackra kan ju stiga upp i ottan då eller?  Det är fri tolkning! 😉

Vi får se vad dagen erbjuder. Något jävulskap ska vi väl hitta på!

image

Testa gränser på ett säkert sätt!

Under sommaren tillbringar lillsnigel varannan vecka hos sin mamma. Som många av er vet är den lilla tösen gymnastiskt lagd och älskar att hoppa studsmatta, hjula och klättra.
När hon ser en studsmatta så får hon något speciellt i blicken.
Kan väl jämföras med blicken som kvinnor får när Ullaredsskylten dyker upp bakom krönet. Eller blicken som män får när bilen skymtar på Ullareds parkeringsplats och det är dags att bege sig hemåt med tom plånbok och fullastad bil.

Ren och skär lycka.

Förr eller senare händer det ju något. Och igår hände det. Lillsnigel gjorde en ”faceplant” i kanten på studsmattan och näsan fick sig en rejäl smäll. 
Det finns tyvärr inget nät runt mattan och jag tror att med ett nät så hade smällen lindrats något.

Idag är lilltösen ändå vid god vigör trots att det naturligtvis smärtar i ansiktet.

Jag längtar till Söndag då jag får hem trollet. Det väntar en vecka med en resa till Skara sommarland inbokad. Jag hoppas innerligt att inte smällen begränsar Lillsnigels nyfikenhet på att utforska sina gränser.

Ta det försiktigt med era barn. Låt de testa gränser på ett säkert sätt. Skaffa nät till era studsmattor om ni inte redan har det!

image