Min dörr står alltid öppen!

IMG_1194

Ni vet det där uttrycket ”Gräset är alltid grönare på andra sidan”? Japp, jag tänkte väl det. Det är svårt att försöka förklara detta för en dotter som längtar efter sin mamma. En dotter som bor på heltid hos mig men som besöker sin mamma varannan helg, varje lov och mer därtill. Hos mamma är allt kul. Inga läxor. Inga tidiga väckningar runt 05:30 för att knalla bort till fritids. Uppesittarkvällar med mys. Sovmorgon. Ja allt som man brukar göra när man är ledig.

Hos pappa däremot! Där är det bara massor av krav. Upp i ottan. Fritids. Skola. Läxor. Ja allt som hör vardagen till.

Nu är det naturligtvis inte bara därför min dotter vill flytta. Mamma är ju alltid mamma. Att hämta dottern efter en helg hos sin mor har blivit jobbigt. Både för mig och tösen. Ingen glad tjej som kommer och hälsar med en kram. Inget ”hej Pappa”. Istället hittar jag en gråtandes dotter bakom soffan som inte vill lämna sin mamma. Det är vid just dessa tillfällen som jag, som förälder, är som allra svagast. Jag vill bara lämna ungen där. Bara åka därifrån. Men jag vet ju att det kommer att bli samma sak där efter ett tag. Alla ”måsten”.

Nu är det iallafall bestämt. Till hösten börjar lillan ny skola. Hon flyttar nu efter skolavslutningen. Det är med blandade känslor. Min vardag kommer att bli enklare att sy ihop. Färre ”måsten”. Men det är väl det enda. Det kommer inte att överväga den glädje hon skänker. Saknaden kommer att bli enorm. Vi har ju ett speciellt ”band”, jag och min dotter. Förlossningen skedde i hemmet och jag var allena barnmorska. Men det är en annan historia. Våra framtida helger tillsammans kommer att vara fyllda med kärlek, skoj och galna upptåg.

Nu får hon själv se efter, om gräset verkligen är grönare på andra sidan. Om det inte visar sig vara så, är min dörr alltid öppen.

Älskar dig Liv.

Panikångest 1.0

Plötsligt rusar pulsen. Hörseln försvinner och musiken från radion förvandlas till ett klumpigt, dovt brus. Synfältet krymper och suddar ut allt i periferin. Yrsel. Blicken går inte att fästa. En massiv klump vandrar genom min hals, upp mot huvudet. Jag får svårt för att andas. Trycket i huvudet ökar och känslan av en annalkande explosion blir påtagligt närvarande.

Det hela är över på några sekunder. Vad fan var det som hände?

Jag kör in på en avtagsväg, stannar och öppnar bildörren. Japp, jag satt i bilen, på väg hem från jobbet när det hände. Jag andas. Det pirrar lite olustigt i bröstet. Jag går några varv runt bilen och pratar med min sambo via telefon. Hon säger direkt, panikångest. WUUT? Jag? Panikångest? Varför då?

Detta hände mig igår. Varför vet jag inte. Jag lever ett lugnt liv och är väldigt nöjd med min tillvaro. 

Jobbet är förvisso lite stressigt just nu men jag är väldigt bra på att inte ”ta med jobbet hem”.

Inga ekonomiska problem heller. Cashen rullar in. Jag har världens bästa sambo som jag älskar.

Det enda som jag faktiskt vet att jag oroar mig för och tänker en hel del på är mina barn. De börjar bli stora. 

Moped, körkort för bil, skola, gymnasium, frånvaro, försovningar, utvecklingssamtal, missade lappar, tappade busskort, träning, sommarjobb mm, mm.

Det är nästan skrämmande hur väl det gamla uttrycket, ”små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer”, stämmer överens med verkligheten.

Idag har det varit som vilken dag som helst. Endast ett litet surr i bröstet har grusat en annars helt fantastisk dag.

Märkligt.

img_0070

Livet börjar när ungarna lämnar boet!

Till skillnad från en stor del av mitt facebookflöde så längtar jag tills ungarna flyttar ut och börjar sina egna ansvarsfulla liv. Inte för att jag inte älskar dem, självklart har de den största platsen i mitt hjärta, alltid! Men just i den stunden då de knallar bort med den sista kartongen till en bättre begagnad bil med hyrsläp så är jag förbrukad. Som en toarulle. Mycket skit har passerat och nu när rullen är slut så börjar vi om. Fast denna gången utan ansvar. Jag kan styra mitt eget liv utan att ha mina barn i åtanke varje gång det ska beslutas om något. Jag slipper tjata om smutstvätt och tomma mjölkpaket i kylen. Jag slipper tänka på deras skolgång och oroa mig för deras betyg. Jag kan ta mig den där ölen med grannen utan att få ångest för att jag inte kan hämta på någon fest.

Detta kan i mångas öron låta egoistiskt men icke! Jag blev pappa för första gången för snart 18 år sedan. Under denna tiden har två ”kottar” tillkommit. Denna tiden har uteslutande handlat om just dessa tre. Varje jävla dag i snart 18 år! Varje tanke, varje beslut har på något sätt haft med mina barn att göra. Är det egoistiskt?

Så vad gör man när de äntligen skaffar sig egna liv och bara drar? Jag tror inte att de vill ha med mig på deras resa. De kanske kommer och käkar, lånar pengar och kanske en påse med smutstvätt i början. Men det ebbar ut. Jag som förälder är förbrukad helt enkelt.

Det är då mitt liv börjar! Utan ansvar för någon annan. Bara mig själv och min sambo. Fan vad vi ska leva!

PS. Om ni, Oskar, Alfred och Liv läser detta så ska ni veta att jag älskar er. Men ni får gärna flytta när ni känner er redo. Ni får bo här och jag tar ansvar för er tills det är dags.//Pappa

DSC_5311