Livet börjar när ungarna lämnar boet!

Till skillnad från en stor del av mitt facebookflöde så längtar jag tills ungarna flyttar ut och börjar sina egna ansvarsfulla liv. Inte för att jag inte älskar dem, självklart har de den största platsen i mitt hjärta, alltid! Men just i den stunden då de knallar bort med den sista kartongen till en bättre begagnad bil med hyrsläp så är jag förbrukad. Som en toarulle. Mycket skit har passerat och nu när rullen är slut så börjar vi om. Fast denna gången utan ansvar. Jag kan styra mitt eget liv utan att ha mina barn i åtanke varje gång det ska beslutas om något. Jag slipper tjata om smutstvätt och tomma mjölkpaket i kylen. Jag slipper tänka på deras skolgång och oroa mig för deras betyg. Jag kan ta mig den där ölen med grannen utan att få ångest för att jag inte kan hämta på någon fest.

Detta kan i mångas öron låta egoistiskt men icke! Jag blev pappa för första gången för snart 18 år sedan. Under denna tiden har två ”kottar” tillkommit. Denna tiden har uteslutande handlat om just dessa tre. Varje jävla dag i snart 18 år! Varje tanke, varje beslut har på något sätt haft med mina barn att göra. Är det egoistiskt?

Så vad gör man när de äntligen skaffar sig egna liv och bara drar? Jag tror inte att de vill ha med mig på deras resa. De kanske kommer och käkar, lånar pengar och kanske en påse med smutstvätt i början. Men det ebbar ut. Jag som förälder är förbrukad helt enkelt.

Det är då mitt liv börjar! Utan ansvar för någon annan. Bara mig själv och min sambo. Fan vad vi ska leva!

PS. Om ni, Oskar, Alfred och Liv läser detta så ska ni veta att jag älskar er. Men ni får gärna flytta när ni känner er redo. Ni får bo här och jag tar ansvar för er tills det är dags.//Pappa

DSC_5311

Brev till min son.

Du har trampat i mina fotspår ett bra tag nu.
Du har troget följt min väg genom livets prövningar. Det har inte alltid varit en enkel ”walk in the park”. Lyckligt ovetandes om de allra tyngsta perioderna, när livet bjuder på djup snö och blöta kärr, så har du enträget följt mig i mina försök till att ge dig en bättre tillvaro.

Nu när stabiliteten infinner sig och den krokiga vägen planar ut så ser jag dig växa. Du vill snart stå på egna ben. Du står med ena benet i ett vägskäl och inom en snar framtid kommer du att dra på dig de vuxnas skor och vandra din egna väg.
Jag hoppas att din resa blir lycklig när tiden är inne och att du inte sliter ut dina skor på krokiga, eländiga stigar. Håll huvudet högt, med öppna ögon, och upptäck det fina i världen. Blir det för jobbigt så finns jag alltid här för dig och kan leda dig rätt.

Jag älskar dig.

11401397_1081542581873235_8039193442639812322_n

Tack!

Jag vill med största ödmjukhet tacka alla som har gillat, plussat och på något sätt interagerat med mig och min son Alfred under helgen. Inlägget om Alfreds gärning i hans skola har löpt amok och det rasar fortfarande in ”likes”.
Vi har pratat en del om vad denna uppmärksamhet kan betyda och jag undrar vad hans känslor är nu inför skoldagen i morgon. Han fnissar lite lätt och säger: -Det är lugnt. 
Jag är som sagt en mycket stolt pappa som själv har kämpat med mina värderingar och fördomar. Det är först i vuxen ålder som jag har ”landat” på rätt bana. 
Med risk för att låta lite flummig så är det lättare att älska än att hata. Att gå genom livet med en positiv inställning till det mesta hjälper mig igenom den gråa vardagen. Mitt sinne är öppet och jag anser att livet är för kort för att gå med armarna i kors och sparka i gruset. Jag har hellre blicken riktad rakt fram och ett leende på läpparna.  

Jag har tre barn. 8, 14 och 17. De är mitt ansvar. Ingen annans. Det är jag som ska ge dessa en stadig grund att stå på och som de i sin tur kan bygga vidare på med sina egna värderingar. Alla är vi olika. Vissa drar åt vänster, andra åt höger. Men grunden måste vara byggd av sunda, friska värderingar utan hat. 
Nu väntar jag med spänning hur Alfreds skoldag blir i morgon. 

Mvh Fredrik och Alfred.