Ljungkullen. Ett minne från förr.

1973-74

I nådens år 1973 föddes jag. Det var november och staden Uppsala fick ännu en oslipad diamant till sin gedigna samling. Anledningen till att det just blev Uppsala är att min far gick på någon sorts militär högskola där. Vid denna tiden var han nämligen yrkesofficer.

wp-1484077262553.jpg
Jag var en glad skit redan då.

Våren -74 hade vi tydligen fått nog och begav oss “hem” till Sveriges framsida. Både min mor och far är uppväxta i Göteborg men vi kom inte hela vägen dit. Flyttlasset stannade i Partille. Björndammen rättare sagt. Väl där hann vi inte packa upp flyttkartongerna innan det var dags igen. Anledningen till denna “touch & go” förtäljer inte historien men tydligen stegade min far med bestämda steg till PKB:s kontor, ja PartilleBo hette så på den tiden, och såg till att vi fick en ny lägenhet. Det var då vi anlände till Ljungkullen.

_dsc1728-850x360
Ljungkullen som det ser ut idag.

Ljungkullen är ett bostadsområde som uppfördes i slutet av 60-talet. De tre våningar höga huskropparna står så att de bildar innergårdar. Dessa gårdar hade icke officiella namn som jag dessvärre har glömt. Utom en.
Gunggården. Den fick heta så därför att det fanns flest gungor på den. Döpt med ett barns logik.
Jag återkommer till dessa gårdar längre fram i berättelsen. Det var alltså här, på gunggården nummer 38, som vi flyttade in i slutet av -74. En rymlig trerummare med balkong.


1974-1980

Gunggården är mitt allt. Det är min värld. Den består av en gungställning, en stor sandlåda med takbjälkar, ett trekantigt bollplank (där någon konstnärligt lagd yngling ritade ett stort manligt könsorgan några år senare). Den obligatoriska ställningen för att piska mattor och några bänkar. Resten av ytan är asfalt. Allt detta ramades in av ett staket och taggbuskar. Det där med taggbuskar var poppis. Överallt fanns dessa taggbuskar. Det fanns även nyponbuskar. När det var nyponsäsong så gick ingen säker. Att få klipulver innanför tröjan var mer regel än undantag.

wp-1484077261820.jpg
Gunggården som den såg ut förr.

Här på gården är det alltid fullt ös. Dagmammor sitter ute på bänkarna och har koll.
Det är fler som tittar till oss ungar. Det bodde en äldre dam, tant Andersson, på bottenplan. Hon kom gärna ut och sa till om vi gungade för högt, cyklade för fort eller bara skälla lite för sakens skull. Jag minns att nedanför tant Anderssons fönster fanns det något som vi kallade för “ryksand”. Det var med ett stort pirr i magen man försiktigt kröp fram för att sno åt sig en näve av denna åtråvärda sand. Det var mer som grått mjöl. När du lade sanden i kortbyxorna så rök det när du sprang.

PICT0239
Jag var helt klart före min tid. Efter snart 40 år så är dessa jackor högsta mode.

Vi hade ofta springtävlingar runt gården. En äldre kille på nedre botten vann oftast. Hans lillebror och lillasyster var tvillingar och lika gamla som jag. Vi började sedan i samma klass. Tjejerna hoppade twist. Även jag. Jag var bra på det. Speciellt när man skulle hoppa högt.

Det var på gården jag lärde mig cykla. En grön cykel med svart limpa. Det var den häftigaste cykeln jag någonsin sett. Tills en grannpojke kom med en som hade växelspak fram på mittstången. Min cykel blev plötsligt väldigt ocool.

PICT0236
Här cyklas det! Min syster Annelie i mitten.

Ibland så lämnade vi gården. I området bredvid Ljungkullen, Långåkern, fanns någon form av dagverksamhet. Det var en lokal med kuddar, mattor och massor av grejer att göra. Målakladda sa mamma att det hette. Jag minns än idag hur fröken (ja så kallade vi pedagogerna förr) såg ut. Om jag inte minns fel så jobbade hon även i den lokala ICA-butiken.

PICT0240
Världens bästa sandlåda!

Det fina med Ljungkullen var att även när det blev dags för förskolan så slapp man lämna området. På gården längst ner fanns en förskola i två lägenheter. Där stöpte jag mina första (och sista) ljus. Vi gjorde islyktor på vintern. Jag minns det som en väldigt rolig period även om minnet har bleknat.


1980-1983

 

 

 

Min lillasyster föddes på våren -78. Det var en stor besvikelse. Jag ville ju ha en lillebror. Vad skulle jag med ytterligare en syster till?  Jag har kommit över det nu.  

PICT0515

Lägenheten på 38:an blev för liten och vi flyttade till 48:an. En annan gård. En annan värld. Det där med att byta gård var inte helt enkelt. Man kan säga att ibland var det “krig” mellan gårdarna. Inget allvarligt men för en liten knodd var det spännande när de större killarna skrek KRIG!

Med åldern kom också nyfikenheten på världen utanför gunggården och ju mer jag utforskade världen desto mindre betydelse fick gårdstillhörigheten. Det fanns ju hur mycket som helst runt Vallhamra.

Jag och min kompis gick på upptäcktsfärd. Vi spatserade över torget. Det var en varm sommardag. Vid bron över till Bockemossen hittade vi en påse i buskarna. Wow! Den var full med oöppnade ölburkar. Jag minns inte vilken sort men det har ingen större betydelse. Det var ju öl. Som två vesslor sprang vi och satte oss under bron. Högt upp på brofästet. Där satt vi en stund och delade på en öl och vinkade på bilarna som körde förbi. Livet lekte. Det är alltså så här det är att vara vuxen tänkte vi. Vi visste ju hur man drack öl. Det gjorde ju våra pappor vid högtidliga tillfällen. Minnet sviker och jag vet inte om detta blev påkommet. Det kan säkert min mor tala om för er.

Något som däremot blev påkommet var när jag och samma kompis försökte tömma ICA på godis och drickor. Vi blev portade från affären på obestämd tid.

PICT0561

Hösten -80 börjar jag första klass i Vallhamra skola. Vi hade en egen stencileringsapparat i klassrummet. Den uppfanns 100 år innan jag föddes av Thomas Alva Edison. Det spreds en behaglig spritlukt i klassrummet när fröken vevade fram A4-ark med blå, suddig text. Fröken Gunnel fyllde för övrigt 28 år varje läsår.

Vårt klassrum vette mot Oxled. Vi såg på när bygget av Vallhamra kyrka reste sig på ängen utanför.

Som de flesta killar så lekte även vi grabbar på Ljungkullen pangpang. Ibland var jag hemma hos min kompis. Han var oftast Lucky och jag fick vara Luke. Men roligast var det i Lillskogen. I Lillskogen tillbringade jag och mina kompisar mycket av vår lediga tid. Indianer och cowboys, klättra i träd, bergsbestigare. Allt kunde du göra i Lillskogen.

Inte långt från Lillskogen låg dammen. Ett paradis för äventyrslystna barn. Vi brukade göra vassbåtar av vassblad. De seglade riktigt bra. Jag vet inte hur många gånger jag har plumsat i dammen. Jag har burit mört i hinkar ända från Härlanda tjärn för att fixa ett fiskbestånd i dammen. Det gick sådär.

PICT0695

På skolavslutningarna spelade vi brännboll och hade dragkamp på ängen vid Oxledsskolan. Där ligger nu Bovieran. Det har även varit cirkus där. Elefanter betade av björkarna vid foten av berget. Det minns jag som om det vore igår.

PICT0495

Jag var klen redan i späd ålder. Det känns som om jag tillbringade en stor del av min tid på sjukhus. Jag hade krupp och ofta hög feber. Ibland yrade jag. Som den gången när min farsa var ute på jobb och farfar fick komma hem och ta hand om mig. Min mor vågade inte gå in i rummet. Jag stod upp i sängen och slog med en pinne, skrikandes att danskarna skulle komma och ta mig. Jag tror att det var så. Återigen så får jag hänvisa till min mor.

PICT0648

Det var i denna vevan som jag började med min idrottskarriär. Friidrott och fotboll. Alla spelade ju fotboll. Hur jag hamnade i GAIS vet jag inte. Men någon match på Heden blev det iallafall. Jag har ett bollsinne som inte ens duger till att vara bollkalle så jag var mer intresserad av vilket nummer jag hade på tröjan. Det fick bli friidrott. Där presterade jag lite bättre. Mitt bästa resultat måste vara när jag kom två på Blåvitts ungdomsterräng -83. Samma år sprang jag Sylvesterloppet för första gången tillsammans med med min far.

PICT0784

Då är det dags att säga hej då till lågstadiet. Mellanstadiet väntar i en ny skola, nya kamrater och nya äventyr.