Kategoriarkiv: Vardag

Kvartsamtalet.

Då har vi kommit hem från höstens utvecklingssamtal med Lillsnigel. Som väntat sköter sig den lilla exemplariskt. En glad fjärt som räcker upp handen, lyssnar och jobbar på efter bästa förmåga. Hon är även en bra kamrat och problemlösare.

Men även solen har sina fläckar. Matematik är svårt. Slöjd är roligt. Det har även bildats en liten skolorkester där naturligtvis Liv vill vara med. Valet av instrument föll, inte helt oväntat, på den smått fantastiska saxofonen. Tyvärr blir hon, enligt egen utsago, lite yr efter att ha spottat i munstycket under några melodislingor. Jag misstänker att intresset har svalnat.

Jag tänker tillbaka på min egna skoltid.
Även jag, likt min dotter, tyckte att träslöjd var något alldeles extra. Jag brukar alltid, om tillfälle ges, smyga in i träslöjdssalen.
Jag slungas tillbaka till 80-talet. Vallhamra skola. De slitna träbänkarna med märken efter stämjärn och hammarslag som missat sitt mål. Den gamla bandsågen, mörkgrön i gjutjärn och totalt livsfarlig för små barnhänder. Målarrummet där doften av lacknafta och trä sitter i väggarna. Smedjan där vi knackade mässingsplåtar till små fina ljusstakar med handtag som löddes fast.
Jag minns alla klockor som jag tillverkade i slöjden. Jag vet inte om det finns någon kvar hos de lyckligt lottade som fick dessa alster, tillverkade av ren kärlek, i Julklapp.

Det var en härlig tid. Jag saknar faktiskt skolan. Jag hoppas att min dotter fortsätter att vara den hon är och får en liknande skolgång som jag.

Mvh Ade.

Ett jävla humör!

Det är lördag morgon.
Jag sitter i köket med en kopp kaffe. De andra familjemedlemmarna sover. Solen trycker sig sakta upp över horisonten utanför fönstret. Det är en vacker morgon.
Mina tankar är dock inte här och nu. De trevar sig bakåt, till gårdagen. De försöker förstå.

Igår hade jag en usel dag. ”Varför” undrar ni säkert. Ja inte fan vet jag! Jag vet inte! Allt bara rasade. Jag hade ingen anledning till att bli en bitter liten surgubbe som knep igen käften och knappt svarade på tilltal. Om jag svarade lät det i andras öron kort, tyket och med en uns av arrogans.

Faan!

Jag hatar mig själv när humöret är en blandning av ättika och sur disktrasa. Men jag är väl medveten om mitt tillstånd. Jag biter ihop och försöker.

Så här dagen efter så försöker jag hitta anledningen till denna plötsliga humörsvängning. Var under dagen tändes stubinen?

Fredagar är ju faktiskt underbara att jobba på. Stämningen är hög och det vankas två dagar av ledighet. Dagen rinner iväg som en vårflod.

Det ösregnar på hemvägen. Maria brukar, om hon jobbar dagtid, ringa för att bli upphämtad på vägen. Hon ringer inte. Jag kör hem i den blöta fredagseftermiddagen. Precis när jag har hängt av mig min våta jacka surrar det i telefonen. Maria har blivit lite försenad och vi kommer överens om att jag plockar upp henne när vi kör Liv till hennes mamma.
Inget att brusa upp för där tycker jag men jag känner förvandlingen.

Liv vill ha med sig sin cykel. Inget konstigt. Det är bara att trycka i dragkroken, hänga på cykeln på hållaren och dra iväg. Vid denna tidpunkt är det svart som en ”sotarröv” ute och regnet förvandlar mig till en blöt hund under det få minutrar hela cykelprocessen tar.

Maria plockas upp, Liv levereras till sin mor tillsammans med sin sin cykel. Jag lyckas på något sätt förstöra spärrhandtaget till dragkroken när jag ska demontera den. Helvete också!

Klockan börjar bli mycket och vi åker hem. Vi måste handla. Och äta. Magen skriker som ett helt fågelbo med nykläckta ungar. Här har vi en anledning till att mitt humör nu är på väg att brisera.

Handlingen går smidigt som den alltid gör. Jag och Maria är samspelta och har funnit vår rutin efter många års erfarenhet.

Väl hemma igen börjar ett krig som är oundvikligt. Det har byggts upp en hatisk stämning under några dagar och det resulterar i massmord.
Bananflugor.
Vi har blivit invaderade och måste med alla tillåtna medel försvara vårt hem.
Fällor, bestående av vinäger, honung och diskmedel, läggs ut på strategiska platser. För de som passerar vårt köksfönster ute i regnet kan synen te sig väldigt komisk. Inne i värmen dansar vi ”bananflugsflamenco.” Jag vet inte hur många liv vi släckte i den anfallande styrkan under fredagskvällen men många flugor kommer att växa upp föräldralösa om de inte drunknar i fällorna. Slaget är vunnet men kriget är inte över.

Under nyheterna i TV4 gjorde jag varma mackor. Min stubin slocknade tillsammans med mig i soffan. Jag vaknade efter midnatt och förflyttade mig till den varma sängen.

Nu sitter jag här och har sett solen smeka den våta asfalten utanför och livet känns mycket bättre än igår. Jag hittar ingen anledning, ingen triggande orsak till mitt humör under gårdagen.
Kanske är det bara att acceptera att vissa dagar är sämre än andra.
Nu ska jag göra mig en kopp te och breda mig ett par härliga mackor.

Lev väl, Med vänlig hälsning, Ade.

Början på något nytt?

Jag saknar faktiskt min blogg här på WordPress. Varför vet jag inte. Det känns bra att titta in här ibland. Det kanske är så att det är här jag ska vara. 

Hemma är där jag klipper mitt skägg.

På bio med minimänniskor. 

Att vara förälder kan ibland pröva tålamodets gränser till det yttersta. Vissa aktiviteter kräver en stålsättning av hela min person för att inte explodera och gå upp i atomer. 

Att gå på knattebio är en sådan sak. Visst, jag kan se och förstå småfolkets glädje över att ha fått den prassligaste påsen, fylld med karameller med ännu prassligare omslagspapper. 

Att som jag, i detta fallet, få en liten sockerstinn minimänniska bredvid mig under premiären av den senaste filmen av Smurfarna är inte optimalt. Killen med alldeles för stor godispåse har uppenbarligen problem med att få sina små turtelsdojjor att hänga rakt ner under den tiden som filmen pågår. 

Det går ca 20 minuter in i filmen när hans, på filmen, koncentrerade mor får hyscha sin son. Som en nyss agnad mask på en metkrok vrider han sin taniga kropp. Ena stunden kör han ett baskaggesolo med dubbelpedaler på sätet framför för att i nästa ögonblick lägga upp en skiten jympadojja i mitt knä. Han pratar hela tiden. Med godiset, med sin mamma och som jag uppfattade det, luften. Samtalen handlade mest om vilka karameller som skulle få följa med hem och hur mycket dricka han skulle spara för att inte bli allt för kissnödig. 

Jag hade lätt kunnat söva killen med en välriktad armbåge och förvånat vända bort blicken men jag är ju inte sådan som person. Jag blir irriterad men det går rätt fort över. Ett bloggämne är ju fött. 

Kanske borde barnfilmer delas upp i fyra eller kanske fem delar. Det blir lite som en miniserie, anpassat för kidsens otåliga läggning. Barn i den åldern kan omöjligt sitta still i över en timma. Om filmen ska visas i akter med lekpaus eller med en veckas mellanrum vet jag inte. Kanske kan någon räkna på det? Det borde även stå en vakt som ser till att alla minigrisar plockar upp sin skit innan de får lämna lokalen. Jag vet att det finns vuxna som beter grisigt i biosalongen men det måste väl vara bättre att försöka rädda nyblivna människor än att försöka omvända de förlorade, vuxna själarna. 

På det hela så hade jag och min familj en trevlig upplevelse. Mitt snacks var slut innan filmen började. Det kanske var tur. En liten turtlesdojja hade med all säkerhet sparkat ut baconsvålar ner till tredje raden. 
Mvh Ade. 

Rastlöshet som tär.

img_1748

Hej och välkomna till Ades program för tekniskt rastlösa själar. Det är en oändlig följetong där det inte finns någon vinnare. Det finns ingen mall. Ingen lösning. Endast en röst i hjärnan som viskar ”Är du nöjd med ditt digitala ekosystem? Va….Det finns ju andra grejer som du kan testa……kom igen nu….ska du inte prova något nytt?……”

Det finns helt enkelt för mycket att välja på för en sådan som mig. En kille på 43 höstar och född med två stora händer. Ghaa! Jag blir galen! Ibland önskar jag att jag inte hade detta intresse. Tänk att bara sitta vid en windowsmaskin och inte veta om världen utanför. Det hade sparat otroligt mycket tid för mig. Tänk om jag inte var den sociala nörd jag är. Tänk om jag inte hade det behov av att skriva av mig ibland.

Jag har fortfarande inte hittat min plats i den digitala världen. I vilket digitala land ska jag bosätta mig? Windows? Linux? Apple?

Det enda botemedlet för att komma till rätta med detta är nog att gå på en linje, radera allt annat och stanna där tills jag har bott in mig ordentligt. Lite Nordkorea-style.

Men då har vi åter det där problemet med var jag ska slå ner mina bopålar……..

Ghaa!

Mvh Ade