Början på något nytt?

Jag saknar faktiskt min blogg här på WordPress. Varför vet jag inte. Det känns bra att titta in här ibland. Det kanske är så att det är här jag ska vara. 

Hemma är där jag klipper mitt skägg.

På bio med minimänniskor. 

Att gå på bio blir inte alltid som man har tänkt sig. Speciellt inte med barn.

Att vara förälder kan ibland pröva tålamodets gränser till det yttersta. Vissa aktiviteter kräver en stålsättning av hela min person för att inte explodera och gå upp i atomer. 

Att gå på knattebio är en sådan sak. Visst, jag kan se och förstå småfolkets glädje över att ha fått den prassligaste påsen, fylld med karameller med ännu prassligare omslagspapper. 

Att som jag, i detta fallet, få en liten sockerstinn minimänniska bredvid mig under premiären av den senaste filmen av Smurfarna är inte optimalt. Killen med alldeles för stor godispåse har uppenbarligen problem med att få sina små turtelsdojjor att hänga rakt ner under den tiden som filmen pågår. 

Det går ca 20 minuter in i filmen när hans, på filmen, koncentrerade mor får hyscha sin son. Som en nyss agnad mask på en metkrok vrider han sin taniga kropp. Ena stunden kör han ett baskaggesolo med dubbelpedaler på sätet framför för att i nästa ögonblick lägga upp en skiten jympadojja i mitt knä. Han pratar hela tiden. Med godiset, med sin mamma och som jag uppfattade det, luften. Samtalen handlade mest om vilka karameller som skulle få följa med hem och hur mycket dricka han skulle spara för att inte bli allt för kissnödig. 

Jag hade lätt kunnat söva killen med en välriktad armbåge och förvånat vända bort blicken men jag är ju inte sådan som person. Jag blir irriterad men det går rätt fort över. Ett bloggämne är ju fött. 

Kanske borde barnfilmer delas upp i fyra eller kanske fem delar. Det blir lite som en miniserie, anpassat för kidsens otåliga läggning. Barn i den åldern kan omöjligt sitta still i över en timma. Om filmen ska visas i akter med lekpaus eller med en veckas mellanrum vet jag inte. Kanske kan någon räkna på det? Det borde även stå en vakt som ser till att alla minigrisar plockar upp sin skit innan de får lämna lokalen. Jag vet att det finns vuxna som beter grisigt i biosalongen men det måste väl vara bättre att försöka rädda nyblivna människor än att försöka omvända de förlorade, vuxna själarna. 

På det hela så hade jag och min familj en trevlig upplevelse. Mitt snacks var slut innan filmen började. Det kanske var tur. En liten turtlesdojja hade med all säkerhet sparkat ut baconsvålar ner till tredje raden. 
Mvh Ade. 

Rastlöshet som tär.

Var i den digital världen ska jag slå ner mina tekniska bopålar?

img_1748

Hej och välkomna till Ades program för tekniskt rastlösa själar. Det är en oändlig följetong där det inte finns någon vinnare. Det finns ingen mall. Ingen lösning. Endast en röst i hjärnan som viskar ”Är du nöjd med ditt digitala ekosystem? Va….Det finns ju andra grejer som du kan testa……kom igen nu….ska du inte prova något nytt?……”

Det finns helt enkelt för mycket att välja på för en sådan som mig. En kille på 43 höstar och född med två stora händer. Ghaa! Jag blir galen! Ibland önskar jag att jag inte hade detta intresse. Tänk att bara sitta vid en windowsmaskin och inte veta om världen utanför. Det hade sparat otroligt mycket tid för mig. Tänk om jag inte var den sociala nörd jag är. Tänk om jag inte hade det behov av att skriva av mig ibland.

Jag har fortfarande inte hittat min plats i den digitala världen. I vilket digitala land ska jag bosätta mig? Windows? Linux? Apple?

Det enda botemedlet för att komma till rätta med detta är nog att gå på en linje, radera allt annat och stanna där tills jag har bott in mig ordentligt. Lite Nordkorea-style.

Men då har vi åter det där problemet med var jag ska slå ner mina bopålar……..

Ghaa!

Mvh Ade

 

Spännande runt hörnet.

Det är riktigt kul att utforska sin hembygd. Som den vetgiriga historienörd jag är så vill jag naturligtvis veta vad det är för ställe jag bor på. Vad finns det för historia? Gamla hus, ruiner och andra avtryck från en svunnen tid. Ofta så finns det mycket mer än man tror.

Min gode vän Internet är en fantastisk källa till kunskap. Där finns massor att läsa om platser, händelser och människor som tillsammans har skapat historien om just ditt kvarter. Att kunna berätta en historia när man passerar en ruin eller dylikt värderas ofta högt av de som lyssnar. Speciellt barnen. Det är spännande och kanske mer påtagligt eftersom man faktiskt står mitt upp i det. Det går att ”ta” på historien.

Jag finner ofta berättelser om olika resmål tämligen ointressanta om de inte har något av historiskt värde. Jag är själv ingen vagabond och känner inget som helst sug efter att ge mig ut i den stora vida världen. Kanske är det just därför som mitt intresse för reseskildringar i nutid är så kylskåpssvalt.

Jag tänker fortsätta med mina små eskapader. Detta går utmärkt ihop med mitt intresse för fotografering. Inget väcker fantasin som när man blickar ut över Vassbotten som en gång var en livfull hamn med hundratals skepp och båtar som trängdes i väntan på att få lossas eller lastas. Detta var för ca 400 år sedan. Brätte hette då staden som var föregångare till dagens Vänersborg.

IMG_2862

En högre tanke. 

Känslan när allting faller på plats. När medvetandet når ytterligare en nivå är rätt häftigt. Att på något sätt få förståelse och acceptans för andras tankar, idéer och uttryck. 

Vi har alla fördomar. Vissa har fler än andra. Det kan röra sig om vilket bilmärke som är det rätta, grannens snoriga tölp till son och att elgrill är helt värdelöst.

Att slå hål på dessa fördomar är faktiskt väldigt enkelt. Öppna era sinnen. Var medveten. Om din medmänniska tycker en sak så stanna upp och lyssna. Såga inte av dennes argument vid fotknölarna och jämna inte densammes åsikter med marken. 

Vad är det som säger att just dina åsikter är de rätta? Du har naturligtvis rätt att vädra din åsikt, men luktar den skit och får andra att må dåligt så håll inne med den. Alternativt så släpper du ut den i din ensamhet där enbart du själv får lida för dina egna tillkortakommanden.