Behöver vi en landsbygd?

Debatten om hållbar miljö är ständigt aktuell. Den finns alltid på någon ledarsida eller i en insändare, signerad av någon arbetslös aktivist vars största CV-merit är cirkelledare på ABF.

Jag skulle vilja vända på den där hetsen och förföljelsen på stadsbor och annat civiliserat, köttätande folk.

Låt oss kriminalisera landsbygden. Lägg ner skiten. Tvångsförflytta alla motsträviga lantisar till storstaden. Ur ett miljöperspektiv måste detta vara den absolut bästa lösningen för att få en långsiktigt och hållbar miljö.

Det är jävligt långt till allt på landsbygden. Nedläggningshotade skolor, bristande sjukvård och mataffärer med hyllor, bestående av varor med kort datum. Containern utanför Lidl har bättre sortiment.
Det körs fruktansvärt många mil på ogästvänliga grusvägar som liknar en schweizerost. Ofta med stora, bränsleslukande 4×4-drivna bilar. Om dessa miljöbovar flyttade närmare civilisationen så kunde det satsas mer på kollektivtrafiken, skola, vård och omsorg.

”Winning”!

Att marker och gärden växer igen ser jag inte som något större problem. Det återgår ju bara till så som det än gång var, innan vi började bruka jorden. Någon bonde kunde väl få vara kvar för lite djurhållning. Vi måste ju ha kött till grillen!

Djurrelaterade trafikolyckor hade minskat radikalt. Snart finns det fler jägare än träd som tävlar med skogens naturliga predatorer om bytet. Det gör att dessa, skogens rättmätiga jägare söker sig närmare bebyggelse för att hitta mat. Med en naturligt levande landsbygd håller sig alla djur i skogen.

Jag ser väl inget positivt egentligen med landsbygden. Det kostar bara en jävligt massa pengar.

Tack för mig! Hej.

Kriminalisera landsbygden.
Kriminalisera landsbygden.

Vägens riddare!

Under mina dryga tjugo år som bilburen trafikant har jag sällan skådat den egoism och flathet som breder ut sig bland mina medtrafikanter. Det som förr var vänliga, oskrivna lagar och regler har glömts bort. Lagar om medkänsla och förståelse har inte förts vidare från oss ”gamla” vägens riddare.

Ta t.ex omkörningar. Jag blir omkörd väldigt ofta. Inte för att jag kör för sakta, tro mig! Det gör jag inte! Ogillar skarpt dessa krypande sniglar som kör efter principen ”snitthastighet är det bästa”. Dessa marodörer håller en jämn fart hela tiden. Är det 90km/h håller de 70. Är det 50km/h håller de också 70! Allt handlar om snitthastighet. Ett jävla otyg.

Men jag håller hastigheten.
Drar upp bilen till rätt fart och knäpper på farthållaren och glider fram.

På sträckan mellan hemmet och jobbet är det ingen idé att ta på sig skorna med blysula. Fartkamerorna duggar tätt. De tornar upp sig likt en uppställd Nordkoreansk arme efter vägkanten.
Det är mer regel än undantag att bli omkörd av någon som har ”klättrat på ryggen” i några kilometer för hitta en lucka. Jag försöker i mån av plats hålla ut till höger för att hjälpa till så att omkörningen blir så smidig som möjligt.

Är då en liten blink tillbaka som tack för mycket begärt? VA?

Att med livet som insats ha legat i diket med ett hjulpar och blästrat hela högersidan med rullgrus, bli omkörd av någon stressad småbarnsmorsa med en hand på ratten och mobilen i andra, inte få någon som helst uppskattning för min insats gör mig rasande. Så fruktansvärt nonchalant.

Att vara i trafiken är ett samspel. Ingen uppskattar en självupptagen, nervös gräshoppa som bara tänker på sin egna situation.

Trafikanter som verkar tro att de är totalt ansvarsfria är cyklister.
Jag orkar inte ta det nu.
Mitt blodtryck är på nedåtgående och jag vill inte spränga fler blodkärl just nu.

Men min slutsats är att det barkar helt åt skogen med det där att vi ska ”kramas i trafiken”.

Bilen på bilden har inget med inlägget att göra.
Bilen på bilden har inget med inlägget att göra.