På kurs med Kent.

Klockan närmar sig fyra. Deltagarna på den fackliga introduktionskursen börjar skruva på sig. De har suttit i skolbänken hela dagen och blivit brutalt korvstoppade med lagar, avtal och allt annat som hör den fackliga rörelsen till. Det rasslar från bilnycklar. En och annan gäspar. Ovana som de är att sitta still under en hel dag.

-Är det någon som har några frågor?

Kursledaren blickar ut över församlingen. Han söker av deltagarna med en snabb blick under tiden som skärmen fälls ner på laptopen. Där har vi en till som längtar hem.

Det är då, vi kan kalla honom för Kent, tar till orda. Kent har inte gett ifrån sig ett enda ord under hela dagen. Han har instinktivt valt ett liv i ensamhet under hela kursdagen.

Men nu, när alla i sinnet sitter i sina bilar eller kommunala fortskaffningsmedel på väg hem till familjen, väljer Kent att öppna matintaget.

Kursledaren stannar i sin rörelse. Locket på den slitna datorn är bara halvt nedfällt. Med en trött blick tittar han på den, av ett A4-ark, vikta namnskylten som ligger på tvären framför mannen som just räcker upp handen och samtidigt harklar sig.

Allt avstannar. Det blir knäpptyst i salen. Den satans flugan som irriterat flertalet av deltagarna under hela dagen hörs nu ljudligt när den enträget försöker leka Houdini och ta sig igenom treglaskassetten i fönstret längst ner i rummet.

Kent har frågor om pensionen. Många frågor.

Varför frågade inte Kent om detta under den lilla sammanfattningen som kursledaren presenterade om just pensioner för ett par timmar sedan? VARFÖR?!

Tysta suckar löper igenom deltagarna. Vissa sträcker på sig demonstrativt. Kent maler på.

Han känner inte av rummet.

Till slut hänvisar kursledaren Kent till internet eller så kan han ringa in till experterna på avdelningen.

Äntligen hörs stolsskrap i den välbonade linoleummattan från tidigt 80-tal och dagen är slut.

Det finns alltid någon som ska hålla kvar alla med oväsentliga frågor i sista stund. Alltid.

Mvh Ade.

Intresseklubben antecknar. 

En efterlängtad andra tur med vagnen resulterade i att hela familjen slöt upp till något som jag gärna ser mer av i framtiden. Mina två stora pojkar kom på besök. Oskar med flickvän och Alfred köpte med sig lite kött och vi körde en liten grillfest. Sex personer fick lätt plats runt bordet. 

När församlingen väl var samlad och maten började tryta tänkte jag presentera vagnens olika faciliteter. Med stolthet i rösten tog jag till orda. Jag visade ugnen, spisen och förklarade vattensystemet. 

Efter att ha krökt rygg och visat pannans avtappningsventil reser jag mig upp och söker ögonkontakt med skaran som jag förväntar mig sitta storögda, med gapande munnar och intresserade blickar. 

Faan. Oskar stjäl showen. Gardinen är på allas läppar. 
Jag tackar för visat intresse och går ut för att tömma latrinen. 
Mvh Ade.

Början på något nytt?

Jag saknar faktiskt min blogg här på WordPress. Varför vet jag inte. Det känns bra att titta in här ibland. Det kanske är så att det är här jag ska vara. 

Hemma är där jag klipper mitt skägg.

På bio med minimänniskor. 

Att gå på bio blir inte alltid som man har tänkt sig. Speciellt inte med barn.

Att vara förälder kan ibland pröva tålamodets gränser till det yttersta. Vissa aktiviteter kräver en stålsättning av hela min person för att inte explodera och gå upp i atomer. 

Att gå på knattebio är en sådan sak. Visst, jag kan se och förstå småfolkets glädje över att ha fått den prassligaste påsen, fylld med karameller med ännu prassligare omslagspapper. 

Att som jag, i detta fallet, få en liten sockerstinn minimänniska bredvid mig under premiären av den senaste filmen av Smurfarna är inte optimalt. Killen med alldeles för stor godispåse har uppenbarligen problem med att få sina små turtelsdojjor att hänga rakt ner under den tiden som filmen pågår. 

Det går ca 20 minuter in i filmen när hans, på filmen, koncentrerade mor får hyscha sin son. Som en nyss agnad mask på en metkrok vrider han sin taniga kropp. Ena stunden kör han ett baskaggesolo med dubbelpedaler på sätet framför för att i nästa ögonblick lägga upp en skiten jympadojja i mitt knä. Han pratar hela tiden. Med godiset, med sin mamma och som jag uppfattade det, luften. Samtalen handlade mest om vilka karameller som skulle få följa med hem och hur mycket dricka han skulle spara för att inte bli allt för kissnödig. 

Jag hade lätt kunnat söva killen med en välriktad armbåge och förvånat vända bort blicken men jag är ju inte sådan som person. Jag blir irriterad men det går rätt fort över. Ett bloggämne är ju fött. 

Kanske borde barnfilmer delas upp i fyra eller kanske fem delar. Det blir lite som en miniserie, anpassat för kidsens otåliga läggning. Barn i den åldern kan omöjligt sitta still i över en timma. Om filmen ska visas i akter med lekpaus eller med en veckas mellanrum vet jag inte. Kanske kan någon räkna på det? Det borde även stå en vakt som ser till att alla minigrisar plockar upp sin skit innan de får lämna lokalen. Jag vet att det finns vuxna som beter grisigt i biosalongen men det måste väl vara bättre att försöka rädda nyblivna människor än att försöka omvända de förlorade, vuxna själarna. 

På det hela så hade jag och min familj en trevlig upplevelse. Mitt snacks var slut innan filmen började. Det kanske var tur. En liten turtlesdojja hade med all säkerhet sparkat ut baconsvålar ner till tredje raden. 
Mvh Ade. 

Rastlöshet som tär.

Var i den digital världen ska jag slå ner mina tekniska bopålar?

img_1748

Hej och välkomna till Ades program för tekniskt rastlösa själar. Det är en oändlig följetong där det inte finns någon vinnare. Det finns ingen mall. Ingen lösning. Endast en röst i hjärnan som viskar ”Är du nöjd med ditt digitala ekosystem? Va….Det finns ju andra grejer som du kan testa……kom igen nu….ska du inte prova något nytt?……”

Det finns helt enkelt för mycket att välja på för en sådan som mig. En kille på 43 höstar och född med två stora händer. Ghaa! Jag blir galen! Ibland önskar jag att jag inte hade detta intresse. Tänk att bara sitta vid en windowsmaskin och inte veta om världen utanför. Det hade sparat otroligt mycket tid för mig. Tänk om jag inte var den sociala nörd jag är. Tänk om jag inte hade det behov av att skriva av mig ibland.

Jag har fortfarande inte hittat min plats i den digitala världen. I vilket digitala land ska jag bosätta mig? Windows? Linux? Apple?

Det enda botemedlet för att komma till rätta med detta är nog att gå på en linje, radera allt annat och stanna där tills jag har bott in mig ordentligt. Lite Nordkorea-style.

Men då har vi åter det där problemet med var jag ska slå ner mina bopålar……..

Ghaa!

Mvh Ade