Solbana, en powerbank för folket.

Då har det inhandlats lite ny teknik här i hemmet. Inte något större men för en prylnörd som jag så spelar det ingen roll. Även den minsta powerbank gör mig lycklig som ett barn på Julafton.

Jag och min blivande fru tillbringade ett par timmar på IKEA. Både jag och hon gillar IKEA fast på olika sätt. Först så fyllde vi på med energi i restaurangen. Även en semla slank ner och lade sig som bomull runt magen. Nu var vi redo att påbörja vandringen genom alla avdelningar.

Det är här som vi skiljer oss åt, min sambo och jag. Hon spinner loss på övervåningen. Design, kompositioner och färgval. Det är bara att sätta på ”autofollow” och hänga med, nicka och se glad ut. Jag är inte speciellt intresserad, eller jo! Jag är visst intresserad av att ha ett fint hem. Men vägen dit tycker jag är krånglig och Maria är mycket bättre på det så ja, jag överlåter det till henne.

På nedre våningen är det mer min stil. Prylar, elektronik och smart belysning. IKEA har ju kommit massor av nya grejer. Powerbank, usb-sladdar av olika typer och laddare. Himmelriket!

Mina ögon föll på en powerbank. Stilren, enkel och förhållandevis billig. Jag kunde inte utläsa vad den hade för kapacitet dock. Det fick bli en överraskning helt enkelt.

Jag är ju som jag är och kunde inte hålla mig. Powerbanken, som för övrigt har det vackra namnet ”Solbana” packades upp i bilen. På ena sidan står all information om input, output och kapaciteten.

10000 mAh! För 199 spänn! Under hela hemresan, ca 25 min, satt jag oavbrutet och lovordade IKEA. De gör grejer för folket.

Maria frågade lite syrligt om hon skulle sova i soffan så att jag och Solbana fick sovrummet för oss själva. Lämna en kudde då älskling, svarade jag. Härligt när man kan skratta tillsammans.

I skrivande stund är Solbana fulladdad och redo för äventyr. En fotorunda måste planeras in snarast. Kanske till Hunne och Halleberg. Vårfloden är stark och det finns vackra fall att fotografera.

Mvh Ade!

Analogt misslyckande!

Det var med värkande skrivklåda som en tjock och fet gammaldags kalender införskaffades. En sida, en dag. Tanken om att skriva lite dagbok med vanlig penna på vanligt papper har alltid varit en dröm hos mig. Att få vända med bläck klottrade sidor får mig att tänka på högstadiets ”Elevkalender” som utgavs av Sparbanken.

Scheman blandades med läxor, telefonnummer och klotter i marginalen. Jag älskade min Elevkalender. Den var för mig lika självklar som mobiltelefonen är för kidsen idag.

Tanken på att åter få uppleva en kalender fylld av kladdigt bläck och ord från en mogen man och inte en finnig tonåring får mig att rysa av välbehag.

Nu gick det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Redan efter två dagar glömde jag av min kalender. Först efter tre missade dagar hittade jag den under en hög med reklamblaskor inne på kontoret.

Va faan! Kan du inte bättre Fredrik?

Jag hade ju sett fram emot en stund på kvällen, rykande kaffe och pennan i högsta hugg för att pränta ner dagens händelser och kanske ett litet visdomsord. Jag har sett framför mig att mina barnbarn sitter och bläddrar i dessa dagböcker. De fnissar lite åt sina föräldrars öden och äventyr som står skrivna bland kaffefläckar och tummade sidor med snusiga fingrar. Vem vill INTE läsa detta?

Nä…….som sagt, det kommer inte att bli någon dagbok 2019. Kanske gör jag ett nytt försök nästa år. Tills dess får jag väl bli mer aktiv på bloggen. Jag är tydligen ett barn av vår tid.

Mvh Ade.

img_20190214_2029551064630636866348335.jpg
Min tomma dagbok 2019.

Livet börjar när ungarna lämnar boet!

Till skillnad från en stor del av mitt facebookflöde så längtar jag tills ungarna flyttar ut och börjar sina egna ansvarsfulla liv. Inte för att jag inte älskar dem, självklart har de den största platsen i mitt hjärta, alltid! Men just i den stunden då de knallar bort med den sista kartongen till en bättre begagnad bil med hyrsläp så är jag förbrukad. Som en toarulle. Mycket skit har passerat och nu när rullen är slut så börjar vi om. Fast denna gången utan ansvar. Jag kan styra mitt eget liv utan att ha mina barn i åtanke varje gång det ska beslutas om något. Jag slipper tjata om smutstvätt och tomma mjölkpaket i kylen. Jag slipper tänka på deras skolgång och oroa mig för deras betyg. Jag kan ta mig den där ölen med grannen utan att få ångest för att jag inte kan hämta på någon fest.

Detta kan i mångas öron låta egoistiskt men icke! Jag blev pappa för första gången för snart 18 år sedan. Under denna tiden har två ”kottar” tillkommit. Denna tiden har uteslutande handlat om just dessa tre. Varje jävla dag i snart 18 år! Varje tanke, varje beslut har på något sätt haft med mina barn att göra. Är det egoistiskt?

Så vad gör man när de äntligen skaffar sig egna liv och bara drar? Jag tror inte att de vill ha med mig på deras resa. De kanske kommer och käkar, lånar pengar och kanske en påse med smutstvätt i början. Men det ebbar ut. Jag som förälder är förbrukad helt enkelt.

Det är då mitt liv börjar! Utan ansvar för någon annan. Bara mig själv och min sambo. Fan vad vi ska leva!

PS. Om ni, Oskar, Alfred och Liv läser detta så ska ni veta att jag älskar er. Men ni får gärna flytta när ni känner er redo. Ni får bo här och jag tar ansvar för er tills det är dags.//Pappa

DSC_5311