En bättre människa.

I en av mina svåraste stunder tvingas jag ut i det okristligt ruggiga väder. Lillsnigel ska åka skridskor med skolan och det krävs vissa förnödenheter. Att skolan inte är gratis är uppenbart men det tänker jag inte prata om nu.

Jag tar min mansförkylning och åker tillsammans med lillsningel till affären. Människorna hukar sig i sina vinterjackor, halsdukar och mössor när Kung Bore sveper sin kalla mantel över dem.

Det sitter en tiggarflicka utanför affären. Insvept i filtar och med ett par gamla stickade fingervantar på händerna hälsar hon glatt på alla som stressar in och ut ur affären. Svaren uteblir. Oftast bemödar dem henne inte ens med en blick. Hon ser så liten ut. Endast två, tre år äldre än min dotter som fyller tio i februari. Liv hälsar tillbaka och släpar med blicken tills flickan är utom synhåll.

-Pappa, hon måste frysa. Varför sitter hon där? Vilken skola går hon i?

Frågorna är många och jag förklarar så gott jag kan. Dottern ser fundersam ut.

Efter uträttat ärende plockar vi ihop varorna från bandet och lägger dem i en påse. Liv tar då en Wasa Sandwich, en knäckemacka med fyllning, och frågar om hon får ge den till flickan som sitter utanför. ”Självklart”, säger jag.

Vi går ut ur affären och Liv går fram till flickan. ”Varsågod” säger hon och sträcker fram det lilla prasslande paketet.
Flickan skiner upp. Hon reser sig upp från tidningspappret, filtarna rasar ner på den iskalla asfalten. Med utsträckta armar ger hon Liv en kram. ”Tack, tack” upprepar hon på knagglig svenska.

Jag kan inte låta bli vända mig om när jag och Liv är på väg till bilen. Den lilla tiggarflickan synar paketet med lyster i ögonen. Innan jag vet ordet av så har hon öppnat det och tar en tugga. Hon vinkar åt mig och niger ett tack.

-Pappa, det där kändes bra. Bra i hjärtat.

På vägen hem gråter jag för mig själv. Jag är så otroligt stolt så jag nästan spricker. Min lilla tös har visat prov på stor medmänsklighet och gjort något väldigt fint för en människa som har det sämre.
Och om jag berättade för henne om mina känslor? Japp, hela vägen hem.

IMG_20180109_173359
Min stora hjälte!

 

Kvartsamtalet.

Då har vi kommit hem från höstens utvecklingssamtal med Lillsnigel. Som väntat sköter sig den lilla exemplariskt. En glad fjärt som räcker upp handen, lyssnar och jobbar på efter bästa förmåga. Hon är även en bra kamrat och problemlösare.

Men även solen har sina fläckar. Matematik är svårt. Slöjd är roligt. Det har även bildats en liten skolorkester där naturligtvis Liv vill vara med. Valet av instrument föll, inte helt oväntat, på den smått fantastiska saxofonen. Tyvärr blir hon, enligt egen utsago, lite yr efter att ha spottat i munstycket under några melodislingor. Jag misstänker att intresset har svalnat.

Jag tänker tillbaka på min egna skoltid.
Även jag, likt min dotter, tyckte att träslöjd var något alldeles extra. Jag brukar alltid, om tillfälle ges, smyga in i träslöjdssalen.
Jag slungas tillbaka till 80-talet. Vallhamra skola. De slitna träbänkarna med märken efter stämjärn och hammarslag som missat sitt mål. Den gamla bandsågen, mörkgrön i gjutjärn och totalt livsfarlig för små barnhänder. Målarrummet där doften av lacknafta och trä sitter i väggarna. Smedjan där vi knackade mässingsplåtar till små fina ljusstakar med handtag som löddes fast.
Jag minns alla klockor som jag tillverkade i slöjden. Jag vet inte om det finns någon kvar hos de lyckligt lottade som fick dessa alster, tillverkade av ren kärlek, i Julklapp.

Det var en härlig tid. Jag saknar faktiskt skolan. Jag hoppas att min dotter fortsätter att vara den hon är och får en liknande skolgång som jag.

Mvh Ade.

Ett jävla humör!

Det är lördag morgon.
Jag sitter i köket med en kopp kaffe. De andra familjemedlemmarna sover. Solen trycker sig sakta upp över horisonten utanför fönstret. Det är en vacker morgon.
Mina tankar är dock inte här och nu. De trevar sig bakåt, till gårdagen. De försöker förstå.

Igår hade jag en usel dag. ”Varför” undrar ni säkert. Ja inte fan vet jag! Jag vet inte! Allt bara rasade. Jag hade ingen anledning till att bli en bitter liten surgubbe som knep igen käften och knappt svarade på tilltal. Om jag svarade lät det i andras öron kort, tyket och med en uns av arrogans.

Faan!

Jag hatar mig själv när humöret är en blandning av ättika och sur disktrasa. Men jag är väl medveten om mitt tillstånd. Jag biter ihop och försöker.

Så här dagen efter så försöker jag hitta anledningen till denna plötsliga humörsvängning. Var under dagen tändes stubinen?

Fredagar är ju faktiskt underbara att jobba på. Stämningen är hög och det vankas två dagar av ledighet. Dagen rinner iväg som en vårflod.

Det ösregnar på hemvägen. Maria brukar, om hon jobbar dagtid, ringa för att bli upphämtad på vägen. Hon ringer inte. Jag kör hem i den blöta fredagseftermiddagen. Precis när jag har hängt av mig min våta jacka surrar det i telefonen. Maria har blivit lite försenad och vi kommer överens om att jag plockar upp henne när vi kör Liv till hennes mamma.
Inget att brusa upp för där tycker jag men jag känner förvandlingen.

Liv vill ha med sig sin cykel. Inget konstigt. Det är bara att trycka i dragkroken, hänga på cykeln på hållaren och dra iväg. Vid denna tidpunkt är det svart som en ”sotarröv” ute och regnet förvandlar mig till en blöt hund under det få minutrar hela cykelprocessen tar.

Maria plockas upp, Liv levereras till sin mor tillsammans med sin sin cykel. Jag lyckas på något sätt förstöra spärrhandtaget till dragkroken när jag ska demontera den. Helvete också!

Klockan börjar bli mycket och vi åker hem. Vi måste handla. Och äta. Magen skriker som ett helt fågelbo med nykläckta ungar. Här har vi en anledning till att mitt humör nu är på väg att brisera.

Handlingen går smidigt som den alltid gör. Jag och Maria är samspelta och har funnit vår rutin efter många års erfarenhet.

Väl hemma igen börjar ett krig som är oundvikligt. Det har byggts upp en hatisk stämning under några dagar och det resulterar i massmord.
Bananflugor.
Vi har blivit invaderade och måste med alla tillåtna medel försvara vårt hem.
Fällor, bestående av vinäger, honung och diskmedel, läggs ut på strategiska platser. För de som passerar vårt köksfönster ute i regnet kan synen te sig väldigt komisk. Inne i värmen dansar vi ”bananflugsflamenco.” Jag vet inte hur många liv vi släckte i den anfallande styrkan under fredagskvällen men många flugor kommer att växa upp föräldralösa om de inte drunknar i fällorna. Slaget är vunnet men kriget är inte över.

Under nyheterna i TV4 gjorde jag varma mackor. Min stubin slocknade tillsammans med mig i soffan. Jag vaknade efter midnatt och förflyttade mig till den varma sängen.

Nu sitter jag här och har sett solen smeka den våta asfalten utanför och livet känns mycket bättre än igår. Jag hittar ingen anledning, ingen triggande orsak till mitt humör under gårdagen.
Kanske är det bara att acceptera att vissa dagar är sämre än andra.
Nu ska jag göra mig en kopp te och breda mig ett par härliga mackor.

Lev väl, Med vänlig hälsning, Ade.