En bättre människa.

I en av mina svåraste stunder tvingas jag ut i det okristligt ruggiga väder. Lillsnigel ska åka skridskor med skolan och det krävs vissa förnödenheter. Att skolan inte är gratis är uppenbart men det tänker jag inte prata om nu.

Jag tar min mansförkylning och åker tillsammans med lillsningel till affären. Människorna hukar sig i sina vinterjackor, halsdukar och mössor när Kung Bore sveper sin kalla mantel över dem.

Det sitter en tiggarflicka utanför affären. Insvept i filtar och med ett par gamla stickade fingervantar på händerna hälsar hon glatt på alla som stressar in och ut ur affären. Svaren uteblir. Oftast bemödar dem henne inte ens med en blick. Hon ser så liten ut. Endast två, tre år äldre än min dotter som fyller tio i februari. Liv hälsar tillbaka och släpar med blicken tills flickan är utom synhåll.

-Pappa, hon måste frysa. Varför sitter hon där? Vilken skola går hon i?

Frågorna är många och jag förklarar så gott jag kan. Dottern ser fundersam ut.

Efter uträttat ärende plockar vi ihop varorna från bandet och lägger dem i en påse. Liv tar då en Wasa Sandwich, en knäckemacka med fyllning, och frågar om hon får ge den till flickan som sitter utanför. ”Självklart”, säger jag.

Vi går ut ur affären och Liv går fram till flickan. ”Varsågod” säger hon och sträcker fram det lilla prasslande paketet.
Flickan skiner upp. Hon reser sig upp från tidningspappret, filtarna rasar ner på den iskalla asfalten. Med utsträckta armar ger hon Liv en kram. ”Tack, tack” upprepar hon på knagglig svenska.

Jag kan inte låta bli vända mig om när jag och Liv är på väg till bilen. Den lilla tiggarflickan synar paketet med lyster i ögonen. Innan jag vet ordet av så har hon öppnat det och tar en tugga. Hon vinkar åt mig och niger ett tack.

-Pappa, det där kändes bra. Bra i hjärtat.

På vägen hem gråter jag för mig själv. Jag är så otroligt stolt så jag nästan spricker. Min lilla tös har visat prov på stor medmänsklighet och gjort något väldigt fint för en människa som har det sämre.
Och om jag berättade för henne om mina känslor? Japp, hela vägen hem.

IMG_20180109_173359
Min stora hjälte!

 

Författare: Fredrik Adetoft

Morgonpigg trebarnsfar som bor i Vänersborg med barn och sambo. Ateist med ett fantastiskt glatt humör. Hatar verkligen turbaserade sällskapsspel.

En blogg är ingenting utan sina läsare! Kommentera gärna!