Kvartsamtalet.

Då har vi kommit hem från höstens utvecklingssamtal med Lillsnigel. Som väntat sköter sig den lilla exemplariskt. En glad fjärt som räcker upp handen, lyssnar och jobbar på efter bästa förmåga. Hon är även en bra kamrat och problemlösare.

Men även solen har sina fläckar. Matematik är svårt. Slöjd är roligt. Det har även bildats en liten skolorkester där naturligtvis Liv vill vara med. Valet av instrument föll, inte helt oväntat, på den smått fantastiska saxofonen. Tyvärr blir hon, enligt egen utsago, lite yr efter att ha spottat i munstycket under några melodislingor. Jag misstänker att intresset har svalnat.

Jag tänker tillbaka på min egna skoltid.
Även jag, likt min dotter, tyckte att träslöjd var något alldeles extra. Jag brukar alltid, om tillfälle ges, smyga in i träslöjdssalen.
Jag slungas tillbaka till 80-talet. Vallhamra skola. De slitna träbänkarna med märken efter stämjärn och hammarslag som missat sitt mål. Den gamla bandsågen, mörkgrön i gjutjärn och totalt livsfarlig för små barnhänder. Målarrummet där doften av lacknafta och trä sitter i väggarna. Smedjan där vi knackade mässingsplåtar till små fina ljusstakar med handtag som löddes fast.
Jag minns alla klockor som jag tillverkade i slöjden. Jag vet inte om det finns någon kvar hos de lyckligt lottade som fick dessa alster, tillverkade av ren kärlek, i Julklapp.

Det var en härlig tid. Jag saknar faktiskt skolan. Jag hoppas att min dotter fortsätter att vara den hon är och får en liknande skolgång som jag.

Mvh Ade.

Kommentera