Ett jävla humör!

Det är lördag morgon.
Jag sitter i köket med en kopp kaffe. De andra familjemedlemmarna sover. Solen trycker sig sakta upp över horisonten utanför fönstret. Det är en vacker morgon.
Mina tankar är dock inte här och nu. De trevar sig bakåt, till gårdagen. De försöker förstå.

Igår hade jag en usel dag. ”Varför” undrar ni säkert. Ja inte fan vet jag! Jag vet inte! Allt bara rasade. Jag hade ingen anledning till att bli en bitter liten surgubbe som knep igen käften och knappt svarade på tilltal. Om jag svarade lät det i andras öron kort, tyket och med en uns av arrogans.

Faan!

Jag hatar mig själv när humöret är en blandning av ättika och sur disktrasa. Men jag är väl medveten om mitt tillstånd. Jag biter ihop och försöker.

Så här dagen efter så försöker jag hitta anledningen till denna plötsliga humörsvängning. Var under dagen tändes stubinen?

Fredagar är ju faktiskt underbara att jobba på. Stämningen är hög och det vankas två dagar av ledighet. Dagen rinner iväg som en vårflod.

Det ösregnar på hemvägen. Maria brukar, om hon jobbar dagtid, ringa för att bli upphämtad på vägen. Hon ringer inte. Jag kör hem i den blöta fredagseftermiddagen. Precis när jag har hängt av mig min våta jacka surrar det i telefonen. Maria har blivit lite försenad och vi kommer överens om att jag plockar upp henne när vi kör Liv till hennes mamma.
Inget att brusa upp för där tycker jag men jag känner förvandlingen.

Liv vill ha med sig sin cykel. Inget konstigt. Det är bara att trycka i dragkroken, hänga på cykeln på hållaren och dra iväg. Vid denna tidpunkt är det svart som en ”sotarröv” ute och regnet förvandlar mig till en blöt hund under det få minutrar hela cykelprocessen tar.

Maria plockas upp, Liv levereras till sin mor tillsammans med sin sin cykel. Jag lyckas på något sätt förstöra spärrhandtaget till dragkroken när jag ska demontera den. Helvete också!

Klockan börjar bli mycket och vi åker hem. Vi måste handla. Och äta. Magen skriker som ett helt fågelbo med nykläckta ungar. Här har vi en anledning till att mitt humör nu är på väg att brisera.

Handlingen går smidigt som den alltid gör. Jag och Maria är samspelta och har funnit vår rutin efter många års erfarenhet.

Väl hemma igen börjar ett krig som är oundvikligt. Det har byggts upp en hatisk stämning under några dagar och det resulterar i massmord.
Bananflugor.
Vi har blivit invaderade och måste med alla tillåtna medel försvara vårt hem.
Fällor, bestående av vinäger, honung och diskmedel, läggs ut på strategiska platser. För de som passerar vårt köksfönster ute i regnet kan synen te sig väldigt komisk. Inne i värmen dansar vi ”bananflugsflamenco.” Jag vet inte hur många liv vi släckte i den anfallande styrkan under fredagskvällen men många flugor kommer att växa upp föräldralösa om de inte drunknar i fällorna. Slaget är vunnet men kriget är inte över.

Under nyheterna i TV4 gjorde jag varma mackor. Min stubin slocknade tillsammans med mig i soffan. Jag vaknade efter midnatt och förflyttade mig till den varma sängen.

Nu sitter jag här och har sett solen smeka den våta asfalten utanför och livet känns mycket bättre än igår. Jag hittar ingen anledning, ingen triggande orsak till mitt humör under gårdagen.
Kanske är det bara att acceptera att vissa dagar är sämre än andra.
Nu ska jag göra mig en kopp te och breda mig ett par härliga mackor.

Lev väl, Med vänlig hälsning, Ade.

Kommentera