Panikångest 1.0

Plötsligt rusar pulsen. Hörseln försvinner och musiken från radion förvandlas till ett klumpigt, dovt brus. Synfältet krymper och suddar ut allt i periferin. Yrsel. Blicken går inte att fästa. En massiv klump vandrar genom min hals, upp mot huvudet. Jag får svårt för att andas. Trycket i huvudet ökar och känslan av en annalkande explosion blir påtagligt närvarande.

Det hela är över på några sekunder. Vad fan var det som hände?

Jag kör in på en avtagsväg, stannar och öppnar bildörren. Japp, jag satt i bilen, på väg hem från jobbet när det hände. Jag andas. Det pirrar lite olustigt i bröstet. Jag går några varv runt bilen och pratar med min sambo via telefon. Hon säger direkt, panikångest. WUUT? Jag? Panikångest? Varför då?

Detta hände mig igår. Varför vet jag inte. Jag lever ett lugnt liv och är väldigt nöjd med min tillvaro. 

Jobbet är förvisso lite stressigt just nu men jag är väldigt bra på att inte ”ta med jobbet hem”.

Inga ekonomiska problem heller. Cashen rullar in. Jag har världens bästa sambo som jag älskar.

Det enda som jag faktiskt vet att jag oroar mig för och tänker en hel del på är mina barn. De börjar bli stora. 

Moped, körkort för bil, skola, gymnasium, frånvaro, försovningar, utvecklingssamtal, missade lappar, tappade busskort, träning, sommarjobb mm, mm.

Det är nästan skrämmande hur väl det gamla uttrycket, ”små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer”, stämmer överens med verkligheten.

Idag har det varit som vilken dag som helst. Endast ett litet surr i bröstet har grusat en annars helt fantastisk dag.

Märkligt.

img_0070

Författare: Fredrik Adetoft

Morgonpigg trebarnsfar som bor i Vänersborg med barn och sambo. Ateist med ett fantastiskt glatt humör. Hatar verkligen turbaserade sällskapsspel.

Kommentera