I ett väntrum.

Tankspridd som en yngre tonåring äntrar jag storstilat stadens kommunala inrättning för blivande bärare av reservdelar. Sjukgymnastiken.
1,5 timma för tidigt.
Hellre det än 5 minuter för sent intalar jag mig.
Jag är lite grinig. Inte för att jag är där jag är, men för att jag missar friidrotten.

Jag ber receptionisten vänligt att dra igång teven så jag slipper lägga min tid på att ögna igenom något gammalt, sönderbläddrat veckomagasin.

Schysst! Det här blir ju perfekt!, tänker jag.

Ända tills väntrummet fylls av halta och lytta pensionärer som hellre pratar om höftleder, titanskruvar och rullatorer än längdhopp och 200 meter.

Nåväl. Timmen går och jag blir äntligen uppropad. Jag haltar iväg. Det dras, böjs och trycks.
Hmm?
Inget konkret svar ges och jag får stappla hemåt med en ny tid i morgon och med mer smärta i höften än vad jag hade när jag kom. Med mig har jag även en övning som jag ska utföra varannan timma. Kul!

I morgon hoppas jag på att iallafall få en hint om vad detta kan vara. Nu ska jag klubba dottern i säng och planera helgens grill.

Vi hörs i morgon!

#blogg #vardag #rehab

Post imported by Google+Blog for WordPress.

Kommentera