Mina söner lider av städallergi.

Jag är väl inte den som står längst fram på barrikaderna och skriker mig hes om ordning och reda. Det kan nog mina nära och kära intyga. Mitt pojkrum i föräldrahemmet såg ut som ett bombat horhus. Jag förvarade allt på golvet. Skrivbordet var någon sorts avstjälpningsplats för allt som inte borde vara där.

Ibland fick farsan bryt och slängde ut mig ur rummet, stängde dörren och gick loss med en svart sopsäck.
Ända sedan den tiden jag lärde mig prata har jag varit en jävel på att komma med ursäkter för att slippa städa. Jag delade rum med min storasyster ett tag i knatteåldern. Rummet avgränsades med en hylla i mitten. Min halva såg ut som…….ja det är svårt att beskriva med ord.
Kaos.

Min absolut bästa ursäkt för att slippa det där tråkiga städet lever kvar än i dessa dagar. Titt som tätt blir jag påmind. ”-Tjött, ont i magen, måste gå o lägga mig”. Hehe. Lite stolt faktiskt.

Jag tror det var runt 14-15års åldern som det vände. Jag dammsög, plockade och höll det faktiskt rent och snyggt. Eller hur morsan?

Det är väl denna vändpunkten som jag nu går och väntar på ska inträffa med mina barn.

Tänkte outa mina slöa tonåringar. De samlar nämligen på disk. Japp! Det är någon sorts inbördes tävlan om vem som kan samla på sig mest disk innan Maria går bananas. Det blir så härlig stämning när det ska dukas och skåpet är lika tomt som Östersjön är på fisk.
Ofta ställer de allt på diskbänken och vandrar iväg med någon sorts tro att det försvinner av sig självt.
Det gör det inte. Det åker tillbaka fortare än kokt sparris. Jag tänker inte ta deras veckogamla disk!

Vi börjar med Mellansnigel 14 år. Detta är hans rum.

Mellansigel har en ansenlig samling disk i sitt rum.
Mellansigel har en ansenlig samling disk i sitt rum.

Som ni kan se på bilden ovan finns även en kastrull med gamla intorkade makaroner.

Storsnigel 17 år vill inte vara sämre. Bilden nedan visar hans rum. Kan ni begripa varför man låter alla dessa jävla glas stå kvar?

Storsnigel är något av en mästare på att tömma skåpet på glas.
Storsnigel är något av en mästare på att tömma skåpet på glas.

Jag har väl mer eller mindre gett upp hoppet. Jag skyller allt på deras mor.
En sak är säker iallafall. ”Pay back time”! Jag ska grisa ner som fan hemma hos dem när flyttlasset har gått.

Författare: Fredrik Adetoft

Morgonpigg trebarnsfar som bor i Vänersborg med barn och sambo. Ateist med ett fantastiskt glatt humör. Hatar verkligen turbaserade sällskapsspel.

3 reaktioner till “Mina söner lider av städallergi.”

  1. Lugn min son, var bara lugn. På onsdag kommer jag och då är sopsäcken med. Allt som inte tillhör köksutrustningen åker med.

    Köksutrustning typ tallrikar och glas slänger jag inte. Jag kan diska det åt de små gullisarna. Det gör inget, man är ju ändå farfar.

    Gossarna kommer att få var sin packe med djupa papptallrikar, ett sugrör och en plastsked. Drickat får de hälla i djuptallriken och använda sugrör. På ryggstödet till deras skrivbordsstolar fäster vi en sopsäck – i fall de vill använda den. Annars får de lägga tallrikarna var de vill i sina rum.

    När rummen är fyllda av djupa papptallrikar är det dags för dem att flytta hemifrån. Jag lovar att komma och hjälpa er att flytta tallrikarna till deras egna bostäder.

    Jag har också en plan för hur man skall skydda familjens servis, men den skriver jag inget om. Det får komma som en överraskning. //BA

Kommentera