Min dörr står alltid öppen!

IMG_1194

Ni vet det där uttrycket ”Gräset är alltid grönare på andra sidan”? Japp, jag tänkte väl det. Det är svårt att försöka förklara detta för en dotter som längtar efter sin mamma. En dotter som bor på heltid hos mig men som besöker sin mamma varannan helg, varje lov och mer därtill. Hos mamma är allt kul. Inga läxor. Inga tidiga väckningar runt 05:30 för att knalla bort till fritids. Uppesittarkvällar med mys. Sovmorgon. Ja allt som man brukar göra när man är ledig.

Hos pappa däremot! Där är det bara massor av krav. Upp i ottan. Fritids. Skola. Läxor. Ja allt som hör vardagen till.

Nu är det naturligtvis inte bara därför min dotter vill flytta. Mamma är ju alltid mamma. Att hämta dottern efter en helg hos sin mor har blivit jobbigt. Både för mig och tösen. Ingen glad tjej som kommer och hälsar med en kram. Inget ”hej Pappa”. Istället hittar jag en gråtandes dotter bakom soffan som inte vill lämna sin mamma. Det är vid just dessa tillfällen som jag, som förälder, är som allra svagast. Jag vill bara lämna ungen där. Bara åka därifrån. Men jag vet ju att det kommer att bli samma sak där efter ett tag. Alla ”måsten”.

Nu är det iallafall bestämt. Till hösten börjar lillan ny skola. Hon flyttar nu efter skolavslutningen. Det är med blandade känslor. Min vardag kommer att bli enklare att sy ihop. Färre ”måsten”. Men det är väl det enda. Det kommer inte att överväga den glädje hon skänker. Saknaden kommer att bli enorm. Vi har ju ett speciellt ”band”, jag och min dotter. Förlossningen skedde i hemmet och jag var allena barnmorska. Men det är en annan historia. Våra framtida helger tillsammans kommer att vara fyllda med kärlek, skoj och galna upptåg.

Nu får hon själv se efter, om gräset verkligen är grönare på andra sidan. Om det inte visar sig vara så, är min dörr alltid öppen.

Älskar dig Liv.

Blåsig höst. 

Jag visste att denna dagen skulle komma. Igen. Det är inte första gången. Minnen från barndomen rullar på näthinnan. Min lillasyster börjar spela fiol. Jag tror att det var fiol. Den byttes snabbt mot en cello. Och varför spela på en liten cello när det finns basfiol! Det är mitt starkaste minne, när lillsyrran kommer släpandes på en stor ”moraklocka”. Det varade inte så länge. Hästar lockade mer. 

Även mitt äldsta barn började med fiol. Och även han hoppade på det där med cello. Men jag tror att musiksmak påverkar valet av instrument så cellon förlorade kampen och den byttes mot gitarr. Det var nog rätt val. Gossen spelar fortfarande sådär 8-10 år senare. I detta nu är han i replokalen med bandet. Riktigt kul. 

Idag var det då dags för min dotter att äntra den kommunala musikskolan för en ”prova på kväll”. Vi strosade runt och hon provade på de flesta instrument. Det klinkades, blåstes och trummades. Lärarna höll god min när ynglingar blåste trumpet, körde trumsolon och körde riff på elgitarrer. 

Min dotter fastnade för Oboe. Kanske för att läraren verkligen visade intresse. Liv fick blåsa och läraren spelade ”Popular” med Erik Saade. Den lilla tösen verkar ha bra lungor och snipig mun. Det gick över förväntan. Efter mycket beröm och samtal så verkar det bli ett blåsinstrument som ska förgylla höstkvällarna i det Adetoftska hemmet. 

Insomningskurva. 

Ni vet den där känslan när ni har sträckt ut er under täcket, puffat upp kuddarna mot sängaveln och hittat rätt position för huvudet. Ni kan slappna av och skallen rullar varken åt höger eller vänster. Ni har intagit den perfekta ställningen för att ……….?

Ja vad tusan ska ni göra nu?

Läsa en bok? Kanske pilla på mobilen? Spela Hay Day, kolla Netflix, skrolla flöden på sociala medier eller läsa nyheter om Sveriges bästa hockeylag?

Jag ligger i den positionen nu. Beslutsångest. Jag försöker hinna med allting. Och jag har inte så lång tid på mig. Det kommer att sluta precis som vanligt. Det finns tre alternativ. 

  1. Jag somnar och vaknar med ett ryck när telefonen dimper ner i ansiktet och nästan slår av mig näsan. 
  2. Mina händer somnar före mig och jag tappar telefonen i ansiktet som nästan slår av mig näsan. 
  3. Av rädsla för att somna eller att mina händer somnar, så att jag tappar telefonen i ansiktet och den nästan slår av mig näsan, faktiskt lägger ifrån mig telefonen, släcker och somnar säkert. 

Detta brukar inträffa inom 30 minuter. Jag är alltså inte svårsomnad. Tvärtom. Min insomningskurva börjar sen eftermiddag. Å andra sidan studsar jag upp som en möbelfjäder på morgonen. 

Nä nu börjar händerna domna! Jag hoppar direkt till 3:an!

God natt!

Whiskyglazade kycklingvingar.

Ibland känner man inte för att dra igång en hel grillmiddag. Kanske är man bara sugen på något gott till fotbollsmatchen. Eller så är man bara sugen på att grilla. För sakens skull.

Kycklingvingar är både billigt och gott. Det är enkelt att få till grymma vingar med detta receptet.

Whiskyglazade Kycklingvingar!

  • Ett kilo vingar/klubbor.
  • En klick smör
  • 2 msk finhackad gul lök
  • 1dl whisky
  • 1,5 dl sirap/honung el lönnsirap
  • 2msk tomatpuré
  • 1 msk rosmarin
  • Salt och peppar.
  1. Tänd grillen och förbered för indirekt metod. Temperaturen ska ligga på mellan 150-175 grader.
  2. Fräs löken i smöret. Blanda alla ingredienser och koka upp.
  3. Häll hälften över kycklingen. Blanda runt.
  4. Grilla nu vingarna i 20 minuter. Vänd sedan på dem och grilla i 20-25 minuter till.
  5. Under tiden reducerar ni återstående glaze till en klibbig smet.
  6. När vingarna är färdiga lägger ni dem i en skål och häller glazen över och blandar runt.

Bon apetit!

Tänk på att ha servetter! Det är klibbigt som tusan men otroligt gott!

Mvh Ade.

DSC_6565

Panikångest 1.0

Plötsligt rusar pulsen. Hörseln försvinner och musiken från radion förvandlas till ett klumpigt, dovt brus. Synfältet krymper och suddar ut allt i periferin. Yrsel. Blicken går inte att fästa. En massiv klump vandrar genom min hals, upp mot huvudet. Jag får svårt för att andas. Trycket i huvudet ökar och känslan av en annalkande explosion blir påtagligt närvarande.

Det hela är över på några sekunder. Vad fan var det som hände?

Jag kör in på en avtagsväg, stannar och öppnar bildörren. Japp, jag satt i bilen, på väg hem från jobbet när det hände. Jag andas. Det pirrar lite olustigt i bröstet. Jag går några varv runt bilen och pratar med min sambo via telefon. Hon säger direkt, panikångest. WUUT? Jag? Panikångest? Varför då?

Detta hände mig igår. Varför vet jag inte. Jag lever ett lugnt liv och är väldigt nöjd med min tillvaro. 

Jobbet är förvisso lite stressigt just nu men jag är väldigt bra på att inte ”ta med jobbet hem”.

Inga ekonomiska problem heller. Cashen rullar in. Jag har världens bästa sambo som jag älskar.

Det enda som jag faktiskt vet att jag oroar mig för och tänker en hel del på är mina barn. De börjar bli stora. 

Moped, körkort för bil, skola, gymnasium, frånvaro, försovningar, utvecklingssamtal, missade lappar, tappade busskort, träning, sommarjobb mm, mm.

Det är nästan skrämmande hur väl det gamla uttrycket, ”små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer”, stämmer överens med verkligheten.

Idag har det varit som vilken dag som helst. Endast ett litet surr i bröstet har grusat en annars helt fantastisk dag.

Märkligt.

img_0070