Kvartsamtalet.

Då har vi kommit hem från höstens utvecklingssamtal med Lillsnigel. Som väntat sköter sig den lilla exemplariskt. En glad fjärt som räcker upp handen, lyssnar och jobbar på efter bästa förmåga. Hon är även en bra kamrat och problemlösare.

Men även solen har sina fläckar. Matematik är svårt. Slöjd är roligt. Det har även bildats en liten skolorkester där naturligtvis Liv vill vara med. Valet av instrument föll, inte helt oväntat, på den smått fantastiska saxofonen. Tyvärr blir hon, enligt egen utsago, lite yr efter att ha spottat i munstycket under några melodislingor. Jag misstänker att intresset har svalnat.

Jag tänker tillbaka på min egna skoltid.
Även jag, likt min dotter, tyckte att träslöjd var något alldeles extra. Jag brukar alltid, om tillfälle ges, smyga in i träslöjdssalen.
Jag slungas tillbaka till 80-talet. Vallhamra skola. De slitna träbänkarna med märken efter stämjärn och hammarslag som missat sitt mål. Den gamla bandsågen, mörkgrön i gjutjärn och totalt livsfarlig för små barnhänder. Målarrummet där doften av lacknafta och trä sitter i väggarna. Smedjan där vi knackade mässingsplåtar till små fina ljusstakar med handtag som löddes fast.
Jag minns alla klockor som jag tillverkade i slöjden. Jag vet inte om det finns någon kvar hos de lyckligt lottade som fick dessa alster, tillverkade av ren kärlek, i Julklapp.

Det var en härlig tid. Jag saknar faktiskt skolan. Jag hoppas att min dotter fortsätter att vara den hon är och får en liknande skolgång som jag.

Mvh Ade.

Ett jävla humör!

Det är lördag morgon.
Jag sitter i köket med en kopp kaffe. De andra familjemedlemmarna sover. Solen trycker sig sakta upp över horisonten utanför fönstret. Det är en vacker morgon.
Mina tankar är dock inte här och nu. De trevar sig bakåt, till gårdagen. De försöker förstå.

Igår hade jag en usel dag. ”Varför” undrar ni säkert. Ja inte fan vet jag! Jag vet inte! Allt bara rasade. Jag hade ingen anledning till att bli en bitter liten surgubbe som knep igen käften och knappt svarade på tilltal. Om jag svarade lät det i andras öron kort, tyket och med en uns av arrogans.

Faan!

Jag hatar mig själv när humöret är en blandning av ättika och sur disktrasa. Men jag är väl medveten om mitt tillstånd. Jag biter ihop och försöker.

Så här dagen efter så försöker jag hitta anledningen till denna plötsliga humörsvängning. Var under dagen tändes stubinen?

Fredagar är ju faktiskt underbara att jobba på. Stämningen är hög och det vankas två dagar av ledighet. Dagen rinner iväg som en vårflod.

Det ösregnar på hemvägen. Maria brukar, om hon jobbar dagtid, ringa för att bli upphämtad på vägen. Hon ringer inte. Jag kör hem i den blöta fredagseftermiddagen. Precis när jag har hängt av mig min våta jacka surrar det i telefonen. Maria har blivit lite försenad och vi kommer överens om att jag plockar upp henne när vi kör Liv till hennes mamma.
Inget att brusa upp för där tycker jag men jag känner förvandlingen.

Liv vill ha med sig sin cykel. Inget konstigt. Det är bara att trycka i dragkroken, hänga på cykeln på hållaren och dra iväg. Vid denna tidpunkt är det svart som en ”sotarröv” ute och regnet förvandlar mig till en blöt hund under det få minutrar hela cykelprocessen tar.

Maria plockas upp, Liv levereras till sin mor tillsammans med sin sin cykel. Jag lyckas på något sätt förstöra spärrhandtaget till dragkroken när jag ska demontera den. Helvete också!

Klockan börjar bli mycket och vi åker hem. Vi måste handla. Och äta. Magen skriker som ett helt fågelbo med nykläckta ungar. Här har vi en anledning till att mitt humör nu är på väg att brisera.

Handlingen går smidigt som den alltid gör. Jag och Maria är samspelta och har funnit vår rutin efter många års erfarenhet.

Väl hemma igen börjar ett krig som är oundvikligt. Det har byggts upp en hatisk stämning under några dagar och det resulterar i massmord.
Bananflugor.
Vi har blivit invaderade och måste med alla tillåtna medel försvara vårt hem.
Fällor, bestående av vinäger, honung och diskmedel, läggs ut på strategiska platser. För de som passerar vårt köksfönster ute i regnet kan synen te sig väldigt komisk. Inne i värmen dansar vi ”bananflugsflamenco.” Jag vet inte hur många liv vi släckte i den anfallande styrkan under fredagskvällen men många flugor kommer att växa upp föräldralösa om de inte drunknar i fällorna. Slaget är vunnet men kriget är inte över.

Under nyheterna i TV4 gjorde jag varma mackor. Min stubin slocknade tillsammans med mig i soffan. Jag vaknade efter midnatt och förflyttade mig till den varma sängen.

Nu sitter jag här och har sett solen smeka den våta asfalten utanför och livet känns mycket bättre än igår. Jag hittar ingen anledning, ingen triggande orsak till mitt humör under gårdagen.
Kanske är det bara att acceptera att vissa dagar är sämre än andra.
Nu ska jag göra mig en kopp te och breda mig ett par härliga mackor.

Lev väl, Med vänlig hälsning, Ade.

Låna och lev, eller spara och dö?

Varför är det så viktigt för vissa att husvagnen är kontant betald?

Om 11 år så är min nya vagn också betald. Visserligen inte kontant men jag har slitit och släpat för pengarna lika hårt som den som sparat.

Jag har inte haft möjlighet att spara tusentals kronor varje månad för att kunna köpa den vagnen vi ville ha innan barnen var födda. Det är först nu som ekonomin har stabiliserats och möjligheten finns.

Något sent med tanke på att endast två barn bor kvar hemma och en av dem är 17 och måttligt intresserad av att följa med. Men dottern på nio är överförtjust! Hon har en väska packad “stand by” i fall att. Det är så verkligheten ser ut iallafall.

Om jag skulle börja spara pengar till husvagn i detta nu, när den gröna kvisten växer sig allt starkare, så hade ju även min dotter flytt fältet när tiden var inne för att hämta vagnen. Jag hade närmat mig 60 och husbil kanske hade varit ett bättre alternativ. Men då hade jag nog fått spara ett årtionde till och endast mina barnbarn hade fått nytta av pengarna.

Att köpa ny vagn skänker även tillfredsställelse då vetskapen om att då den lämnar min ägo, begagnad, kommer att göra en sparsam familj med kontanta medel lycklig.

Mvh Ade.

IMG_0116

På kurs med Kent.

Klockan närmar sig fyra. Deltagarna på den fackliga introduktionskursen börjar skruva på sig. De har suttit i skolbänken hela dagen och blivit brutalt korvstoppade med lagar, avtal och allt annat som hör den fackliga rörelsen till. Det rasslar från bilnycklar. En och annan gäspar. Ovana som de är att sitta still under en hel dag.

-Är det någon som har några frågor?

Kursledaren blickar ut över församlingen. Han söker av deltagarna med en snabb blick under tiden som skärmen fälls ner på laptopen. Där har vi en till som längtar hem.

Det är då, vi kan kalla honom för Kent, tar till orda. Kent har inte gett ifrån sig ett enda ord under hela dagen. Han har instinktivt valt ett liv i ensamhet under hela kursdagen.

Men nu, när alla i sinnet sitter i sina bilar eller kommunala fortskaffningsmedel på väg hem till familjen, väljer Kent att öppna matintaget.

Kursledaren stannar i sin rörelse. Locket på den slitna datorn är bara halvt nedfällt. Med en trött blick tittar han på den, av ett A4-ark, vikta namnskylten som ligger på tvären framför mannen som just räcker upp handen och samtidigt harklar sig.

Allt avstannar. Det blir knäpptyst i salen. Den satans flugan som irriterat flertalet av deltagarna under hela dagen hörs nu ljudligt när den enträget försöker leka Houdini och ta sig igenom treglaskassetten i fönstret längst ner i rummet.

Kent har frågor om pensionen. Många frågor.

Varför frågade inte Kent om detta under den lilla sammanfattningen som kursledaren presenterade om just pensioner för ett par timmar sedan? VARFÖR?!

Tysta suckar löper igenom deltagarna. Vissa sträcker på sig demonstrativt. Kent maler på.

Han känner inte av rummet.

Till slut hänvisar kursledaren Kent till internet eller så kan han ringa in till experterna på avdelningen.

Äntligen hörs stolsskrap i den välbonade linoleummattan från tidigt 80-tal och dagen är slut.

Det finns alltid någon som ska hålla kvar alla med oväsentliga frågor i sista stund. Alltid.

Mvh Ade.

Intresseklubben antecknar. 

En efterlängtad andra tur med vagnen resulterade i att hela familjen slöt upp till något som jag gärna ser mer av i framtiden. Mina två stora pojkar kom på besök. Oskar med flickvän och Alfred köpte med sig lite kött och vi körde en liten grillfest. Sex personer fick lätt plats runt bordet. 

När församlingen väl var samlad och maten började tryta tänkte jag presentera vagnens olika faciliteter. Med stolthet i rösten tog jag till orda. Jag visade ugnen, spisen och förklarade vattensystemet. 

Efter att ha krökt rygg och visat pannans avtappningsventil reser jag mig upp och söker ögonkontakt med skaran som jag förväntar mig sitta storögda, med gapande munnar och intresserade blickar. 

Faan. Oskar stjäl showen. Gardinen är på allas läppar. 
Jag tackar för visat intresse och går ut för att tömma latrinen. 
Mvh Ade.